De säger att män ska visa känslor – men hånar oss när vi gör det

Varför män borde öppna sig ändå – även när samhället skrattar

De säger att vi ska prata. Visa känslor. Öppna oss. Men när vi gör det blir vi förlöjligade, misstänkliggjorda eller hånade. Vi blir kallade svaga, omanliga, patetiska. Kanske är det dags att sluta försöka leva upp till ideal som bara gäller på pappret – och istället börja tala sanning. Inte för att vinna deras godkännande. Utan för att vi inte har råd att hålla käften längre.

Vi lever i en tid där män ständigt uppmanas att bli mer sårbara. Att visa känslor. Att släppa taget om de gamla idealen om stoisk kontroll och emotionell återhållsamhet. Att lämna bakom sig det "föråldrade" – det hårda, det slutna, det maskulina.

Istället ska vi bli mjuka. Bejaka våra ”kvinnliga sidor”. Sluta vara homofoba, misogyna och känslomässigt otillgängliga. Många feminister framhåller detta som en förutsättning för jämställdhet [1].

Vad menas egentligen med kvinnliga sidor?

Men vad menas egentligen med ”kvinnliga sidor”? Ofta syftar man på empati, sårbarhet, relationskompetens, och förmågan att tala om känslor. Som om dessa egenskaper inte redan finns hos män – bara för att de inte uttrycks på exakt samma sätt.

Och varför kallas de kvinnliga? Är det verkligen biologin som talar här – eller bara ett kulturellt inlärt mönster? När vi delar upp känslor i "kvinnliga" och "manliga", reproducerar vi då inte just de könsstereotyper vi påstår oss vilja bryta?

Men samma samhälle – med kvinnor i spetsen – som manar män att öppna sig, är ofta lika snabbt med att håna dem som faktiskt gör det.

Titta på Jordan Peterson – en av få samtida intellektuella som försvarar unga mäns rätt att känna sig vilsna och utan skam, i en tid som ofta skuldbelägger dem bara för att de existerar. När han visar tårar i en intervju med Piers Morgan, blir det snabbt viralt – inte som ett bevis på mod, utan som ett skämt [2].

Han gråter – alltså är han en tönt. En patetisk figur. En man utan kontroll. En loser.

Är det inte exakt det vi bad honom – och alla andra män – att våga göra?

När kvinnor i 40-årsåldern byter karriär, klipper av sig håret, börjar dansa salsa eller kastar sig in i en "självutvecklingsresa", möts de av applåder. "Du är så modig," säger vi. "Du lever din sanning."

Men när en man i samma ålder börjar förändra sitt yttre, klär sig annorlunda, börjar styrketräna eller startar något nytt – då kallas det plötsligt för en "medelålderskris" [3]. Ett begrepp som i praktiken betyder: en drift med mannen som vägrar åldras i tyst desperation.

Samma dubbelmoral syns i synen på ensamhet. Kvinnor som säger att de har svårt att hitta en partner möts ofta av empati [4]. De blir lyssnade på. Men när en man uttrycker samma sorg – då hånas han. Och i värsta fall får han bära en av vår tids mest nedlåtande etiketter: incel.

Är en incel det värsta en man kan vara?

Att kalla en man incel är inte bara att säga att han är oattraktiv. Det är att säga att han är värdelös. Att han har misslyckats med det enda som, enligt samhällets brutala logik, verkligen räknas: att kunna penetrera kvinnor.

Och vänta nu – är inte det just den typ av reduktionistiska kvinnosyn som feminismen påstår sig bekämpa? Om en kvinnas värde inte ska mätas i hennes sexuella tillgänglighet, varför är det då fullt accepterat att definiera en mans värde utifrån hans förmåga att få ligga?

Var tog likvärdigheten vägen?

Är män som går utanför manlighetens ramar mindre manliga?

Det finns fler exempel. En bisexuell kvinna porträtteras ofta som en sexuell fantasi – i media, i popkultur, i pornografi. Hon är spännande. Fri. Sexig. Men en bisexuell man? Han uppfattas ofta som förvirrad, omanlig – eller som en "röd flagga" för kvinnor [5]. Samma handling, olika dom.

Och så har vi Greta Thunberg – klimatets barnprofet – som i ett viralt inlägg hånade Andrew Tate för att ha "small dick energy". Låt oss ställa frågan utan omsvep: om kukstorlek avgör en mans värde – vad säger det om kvinnor, som inte har någon alls?

Ska vi börja mäta människovärde i millimeter?

Vi behöver en mer ärlig diskussion om manlighet – främst mellan män

Samtalet om kön, makt och jämställdhet behöver bli ärligare. Rakt, utan skygglappar. För när män försöker förändras i enlighet med samhällets krav, möts de ofta inte av tacksamhet – utan av en käftsmäll.

Män som öppnar upp blir förlöjligade.
Män som misslyckas hånas.
Män som ifrågasätter blir stämplade.

Kanske är det dags att vi slutar säga åt män att bli något annat – och istället börjar ställa den enda fråga som verkligen betyder något:

Varför duger män aldrig som de är?

Vi ska inte förändra oss för deras skull – lika lite som kvinnor bör förändra sig för vår

Jag tror inte att kvinnors attityder till manlig öppenhet kommer förändras särskilt mycket – i alla fall inte i närtid. Men det spelar mindre roll. För män borde öppna sig ändå. Inte för att behaga kvinnor. Inte för att uppfylla någon progressiv norm. Utan för vår egen skull.

Jag har själv gjort förändringar i hur jag klär mig, vad jag gör, vad jag gillar – saker som inte alltid faller min egen kvinna i smaken. Men det är okej. Hon behöver inte älska allt jag gör, lika lite som jag måste älska varje förändring hon gör i sig själv. Det viktiga är att vi växer – tillsammans, men också som individer.

Det är något jag skrivit mer om i den här artikeln: Michelangelo-effekten – och om att växa i relationer utan att växa ifrån varandra

Vi kanske borde strunta i osäkra män – och osäkra kvinnor

Under den sexuella revolutionen fanns det många män – kanske till och med en majoritet – som ogillade kvinnors frigörelse. Än idag anklagas kvinnor som fokuserar på karriären, bygger muskler eller lever mer självständigt för att vara ”okvinnliga”. Och män som ifrågasätter detta? De stämplas som osäkra i sin egen manlighet.

Men om män som förändrar sig i traditionellt kvinnliga domäner kallas omanliga av kvinnor – vad säger det då om dessa kvinnor? Är inte också de osäkra i sin kvinnlighet?

I så fall borde vi strunta i dem. Precis som kvinnor uppmanas att strunta i osäkra män.

Män förtjänar att bli sedda som mer än sin inkomst, sina muskler eller sin sexuella framgång. Vi är inte maskiner. Vi är människor. Och det är dags att vi börjar stå upp för varandra – inte vänta på att samhället ska göra det åt oss.

Källförteckning:

[1]: Exempel: https://www.elle.se/relationer/visa-kanslor-ar-manligt-och-sexigt/7093765
[2]: Hånfulla kommentarer i sociala medier efter: [3]: https://www.psychologytoday.com/us/blog/having-sex-wanting-intimacy/201406/the-midlife-crisis-men-vs-women
[4]: https://www.dailystar.co.uk/love-sex/dating-expert-says-its-easier-23484885
[5]: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/25484613/