Det är friskt att vara lite galen
När samhället är sjukt blir galenskap en form av hälsa
Att känna ångest, bryta ihop eller tappa fotfästet ibland är inte ett tecken på svaghet – det är ett bevis på att du fortfarande är levande. I en värld som premierar likriktning, yta och funktion över känsla, sanning och djup är det kanske inte du som är trasig. Kanske är det ett tecken på mänsklighet att inte orka längre.
Jag är lite galen. Men mycket människa. Och jag är inte ensam.
Min kamp med psykisk ohälsa
Jag har levt med psykisk ohälsa större delen av mitt liv. Ångest, panik, mörka perioder då världen känns ihålig och jag själv bara ett skal. Jag har svajat mellan sammanbrott och självinsikt, mellan överlevnadsinstinkt och korta stunder av klarhet.
I dag arbetar jag själv inom psykiatrin – ironiskt nog, eller kanske just därför. Och något har blivit smärtsamt tydligt för mig: Det största hindret för läkande är inte alltid bristen på resurser eller kompetens. Det är stigmat.
Vi skäms. Vi tystnar. Vi låtsas.
Och varje gång vi gör det, bär vi vidare en lögn som drabbar oss själva – och nästa generation.
Det är vanligare än du tror
Psykisk ohälsa är inte en avvikelse. Det är inte en avgränsad grupp som drabbas – det är en del av den mänskliga erfarenheten.
Enligt Folkhälsomyndigheten kommer nästan varannan svensk att uppleva psykisk ohälsa någon gång under livet1. Det kan handla om ångest, depression, trauma, ätstörningar eller utmattning. Och om det inte är du – så är det någon du älskar.
Samtidigt lever vi i ett samhälle där det blivit nästan normalt att bli sjuk av livet. Prestationskrav, ekonomisk stress, ständig jämförelse, brist på vila och riktiga mänskliga möten – allt detta sliter på vårt inre. Ändå är det fortfarande tabu att tala om hur vi verkligen mår.
Vi blir sjuka av det normala. Och tystnaden gör oss ännu sjukare.
Men vi är inte ensamma om detta. Genom historien har många av de mest kreativa och inflytelserika brottats med samma mörker...
Stora tänkare, stora sår
Många av de mest inflytelserika människorna i historien har levt med det vi i dag kallar psykisk ohälsa. De har inte varit trots sina sår – utan kanske delvis tack vare dem.
Filosofen Friedrich Nietzsche slets mellan visionära insikter och djupa sammanbrott. Virginia Woolf skrev några av den engelskspråkiga litteraturens mest gripande texter – innan hon dränkte sig i en flod, efter ett liv med depression. Paulo Coelho har öppet berättat om sina inläggningar och hur det gett honom ett djupare seende.
I Generation Ångest – Min jakt på sinnesro beskriver journalisten Scott Stossel sin egen kamp med panikångest. Genom sin berättelse visar han hur ångest både kan förlama och fördjupa – och hur många kända personligheter historiskt burit samma börda2.
Charles Bukowski skrev:
"En del har aldrig varit galna. Vilka outhärdligt tråkiga liv de måste leva."
Vi behöver kanske sluta se galenskap som motsatsen till storhet – och börja se den som en parallell stig till något sant.
Systemet är sjukt – inte bara individen
Psykiatrin har länge behandlat psykisk ohälsa som ett problem inne i individen – som något man ska medicinera bort eller anpassa bort. Men vad händer om det inte är vi som är sjuka, utan det samhälle vi försöker överleva i?
Vi lever i en värld där många jobbar ihjäl sig, scrollar sig till tomhet, lever bortkopplade från kropp, natur, andlighet och verkliga gemenskaper. Det är inte konstigt att vi mår dåligt. Det konstiga är att vi tror att vi borde må bra.
I boken Sedated – How Modern Capitalism Created Our Mental Health Crisis beskriver psykiatern och forskaren James Davies hur den moderna psykiatrin har reducerats till ett verktyg för att få människor att snabbt återgå till "funktion" – istället för att ifrågasätta ett samhälle som producerar ohälsa i industriell skala3.
Det är alltså inte nödvändigtvis vi som behöver "fixas". Kanske är det snarare vi som känner för mycket som fortfarande fungerar.
Myten om det normala
I Myten om det normala visar läkaren och traumaspecialisten Gabor Maté hur den västerländska kulturen har normaliserat det sjuka – och sjukdomsförklarat det mänskliga4. Han argumenterar för att mycket av vår psykiska och fysiska ohälsa inte är individuella misslyckanden, utan logiska svar på ett samhälle som är djupt frånkopplat våra behov som människor.
Vi växer upp i miljöer där stress, ensamhet och självförnekelse är norm – men kallar det "framgång". Vi förlorar kontakten med vår kropp, våra känslor och varandra – och tror det är "mognad".
Maté menar att vi måste se våra symtom inte som fiender, utan som budbärare. Precis som ångest kan vara en vägvisare, kan även trauma, nedstämdhet och oro bära på en inbjudan: att återvända till det som är sant, levande och helande.
Ångest som själslig kompass
De existentiella psykologerna Rollo May och Irvin Yalom såg aldrig ångest som något patologiskt i sig. Tvärtom. De menade att ångest ofta är en sund och rationell reaktion på ett liv som levs i konflikt med den inre sanningen. När vi sviker oss själva, trycker undan våra djupaste behov, eller låtsas vara någon vi inte är – då säger själen ifrån5.
Ångesten blir en kompass. En protest. Ett krav på förändring.
Som jag ser det är ångesten inte alltid vår fiende. Den är som en brutal men ärlig vän. En som inte låter dig leva i en lögn. Den tvingar dig att stanna upp, känna efter, ifrågasätta – och ibland förändras i grunden.
När vi slutar se psykisk smärta som något vi ska bedöva, och istället lyssnar till den, öppnar vi dörren till något större: mening.
Normalstörda – begreppet vänds upp och ner
Vi talar ofta om att vissa är “neurodivergenta”, att de avviker från normen. Men vad om det är just normen som är problemet?
Filosofen Robert Chapman argumenterar i Empire of Normality för att vårt moderna samhälle har byggt upp ett smalt och politiskt färgat ideal för hur en “fungerande” människa ska vara: produktiv, känsloneutral, rationell och anpassningsbar6.
Det är ett ideal som passar marknaden – men inte människan.
Kanske är det de "normalstörda" vi borde oroa oss för:
De som lever helt obekymrat i en värld där allt handlar om konsumtion, yta och ständig distraktion – utan att någonsin ifrågasätta, bryta ihop eller ens känna något på djupet.
Att fungera perfekt i ett sjukt system är inget sundhetstecken. Det är en varningssignal.
Min galenskap är min superkraft
Jag har lidit. Men jag har också levt mer intensivt än många. Jag har känt djupare, tänkt vildare, sökt efter mening där andra nöjt sig med yta.
Min psykiska sårbarhet har skadat mig – men också räddat mig.
Den har tvingat mig att stanna upp, ifrågasätta, vägra anpassa mig till en värld jag inte kunde andas i.
Jag har gått sönder – men också byggt upp mig själv, del för del.
Jag har fallit – men lärt mig att resa mig, ärligare, starkare.
Och jag skäms inte längre.
Jag är lite galen.
Men jag är också mycket människa.
Och det är min superkraft.
Vi måste prata. På riktigt.
Stigmat kring psykisk ohälsa måste dö. Inte med slogans och kampanjer – utan med sanning. Med modet att tala öppet, stå i vår sårbarhet, och vägra låtsas.
Vi behöver en ny syn på galenskap. Inte som något att frukta eller förlöjliga – utan som något djupt mänskligt, ibland skrämmande, men också heligt.
Nästa gång du känner att du håller på att gå sönder – stanna upp.
Kanske är det inte du som är trasig.
Kanske är det världen som inte förstår din sanning ännu.
Kanske är din smärta inte ett hinder – utan en port. En vägvisare tillbaka till det som är sant, levande och helande.
Källförteckning
Folkhälsomyndigheten. Psykisk ohälsa – statistik och fakta.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/Stossel, Scott. Generation Ångest – Min jakt på sinnesro.
https://www.bokus.com/bok/9789173376358/generation-angest-min-jakt-pa-sinnesroDavies, James. Sedated: How Modern Capitalism Created Our Mental Health Crisis.
https://www.adlibris.com/se/bok/sedated-9781786499875Gabor, Matè. Myten om det normala: att läka sjukdom och trauma i en toxisk kultur. https://www.adlibris.com/se/bok/myten-om-det-normala-att-laka-trauma-och-sjukdom-i-en-toxisk-kultur-9789180024273
Irvin Yalom om ångest, livet och döden: https://modernpsykologi.se/intervju/livet-och-doden-med-irvin-yalom/
Chapman, Robert. Empire of Normality: Neurodiversity and Capitalism.
https://www.amazon.se/dp/0745348661