Det förbjudna lidandet: När vita var slavar, offer och fördrivna
Om människohandel, förtryck och den europeiska diasporan
De kättrades, fördrevs, förslavades och mördades – inte för vad de gjort, utan för vilka de var. Vita européer har inte alltid varit världens förövare. Den här essän berättar om en del av deras historia som förtigits.
Ett selektivt minne
Vi lever i en tid då historien våldtas för ideologins skull. Vissa lidanden lyfts fram i rampljuset, ständigt repeterade som en moralisk plikt att minnas – medan andra begravs under ett tystnadens lock, för att inte störa den berättelse som idag tjänar makten.
Västerlandets historia målas med mörka penseldrag: kolonialismens plundringar, slavhandelns brutalitet, rasismens djupa ärr, fobierna mot andra kulturer. Detta narrativ pumpas ut i skolor, medier och populärkultur tills skuld blivit en identitet – och vit hudfärg ett permanent åtal.
När vi var slavar
Men var finns platsen för att minnas när vi själva var slavar? När europeiska barn såldes på marknader, när europeiska kvinnor våldtogs av kalifer, när byar brändes ned av främmande imperier, när européer flydde i miljoner från krig, svält och förföljelse? Varför nämns aldrig detta? Vems lidande räknas – och vems gör det inte?
Det är som om historien bara får berättas från ett håll – som om offerstatus är något vissa får monopol på, medan andra förväntas bära en arvssynd utan rätt till sorg.
Att tala vår sanning
Detta är inte ett försök att relativisera andra folks lidande. Det är ett försök att återkräva rätten att tala sanning – också om den smärta som våra egna förfäder känt. För om vi inte erkänner hela historien, inklusive vår egen, blir vi till tysta statister i någon annans berättelse.
Den europeiska diasporans glömda historia
Det här är berättelsen om den europeiska diasporan. Om våra förfäders fördrivningar, massakrer och slaveri. Om bortglömda folkmord, systematiska övergrepp och djupt rotad fientlighet – mot oss.
Varför detta spelar roll idag
I en tid där vita människor döms för hudfärg, där västvärldens majoritetsbefolkningar lär sig att deras blotta existens är ett problem, är det avgörande att påminna om att vithet inte alltid inneburit makt, privilegier eller förtryck. Det har också inneburit kamp, hunger, slaveri och exil.
Genom att förstå detta kan vi inte bara utmana dagens ensidiga skuldbeläggande – vi kan också börja bygga en identitet som inte vilar på skuld, utan på sanning.
När européer förslavades, fördrivdes och massakrerades – ofta just för att de var vita
Mellan 1500- och 1800-talet förslavades hundratusentals, möjligen miljoner, europeiska män, kvinnor och barn av muslimska pirater och sultaner. Slavhandeln var inte något ensidigt västerländskt fenomen – tvärtom fanns en parallell historia, ofta långt brutalare, där vita européer var bytet.
Slavjägare i Allahs namn
Barbary-piraterna härjade från Nordafrika och utgjorde en islamisk sjöimperialistisk makt som drev slavjakt som industri. De plundrade kuststäder, kidnappade hela fiskesamhällen och skeppade människor till slavmarknader i Tunis, Tripoli och Alger. Från Irland och Island, till Italien och Spanien – européer fördes bort i kedjor, utan återvändo.
Detta är inte spekulationer. Det är väldokumenterat i historiska arkiv, diplomatiska rapporter och ögonvittnesskildringar. Ändå reduceras dessa övergrepp ofta till fotnoter – eller ignoreras helt – eftersom de inte passar in i den nutida berättelsen om väst som evig förövare och resten av världen som evig oskuld.
Devshirme: De stulna sönerna
I det Osmanska riket utvecklades en ännu mer systematisk form av förslavning: devshirme. Detta "blodsskattssystem" innebar att unga europeiska pojkar – främst från Balkan – slets från sina familjer av statligt sanktionerade soldater. De konverterades till islam, tvingades att bryta med sina rötter och tränades sedan till janitsjarer – elitkrigare i sultanens tjänst.
Det var inte bara slaveri av kropp – det var ett slaveri av själ, minne och identitet. Pojkarna fick nya namn, nya språk, ny tro – deras historia raderades och ersattes av lydnad inför imperiet. För många var detta en levande död, dolt bakom en mask av militär disciplin och "civilisatoriskt" tvång.
När vithet var en förbannelse
I dagens retorik framställs vithet som ett privilegium, en ständig källa till makt och dominans. Men i dessa historiska exempel var vithet snarare en dödsdom. Den gjorde dig till måltavla, till handelsvara, till bytesdjur i en värld där ras inte var ett socialt konstruerat begrepp – utan en realitet som avgjorde ditt öde.
Dessa övergrepp var inte slumpmässiga. De var ofta rasligt och religiöst motiverade. Den kristna europén sågs som fienden, den vita kroppen som ett byte att tämja, krossa eller utnyttja. Och denna syn på vita som legitima offer – som lovligt villebråd – har inte helt försvunnit. Den har bara bytt språk, kläder och arena.
Den europeiska diasporan – folk på flykt
De ofrivilliga emigranterna
Alla förslavades inte. Många fördrevs. Många fler flydde – inte av äventyrslust, utan av desperation.
När vi idag talar om europeisk migration, gör vi det ofta som om det alltid vore ett fritt val. Men för våra förfäder var det ofta tvärtom: en påtvingad förflyttning, ett brutalt ryck från jorden, språket och kulturen de tillhörde. Den europeiska diasporan var i många fall inte en berättelse om hopp, utan om överlevnad.
Irländarnas tysta slaveri
Under 1600-talet deporterades tiotusentals irländare till Karibien av den brittiska kronan. De kallades indentured servants, kontrakterade tjänare, men verkligheten liknade slaveri. Många arbetade ihjäl sig under den tropiska solen på sockerrörsplantager, ofta utan rättigheter eller skydd. Deras brott? Att vara katoliker. Att vara irländare. Att stå i vägen för imperiets vilja.
Fångtransporterna var så brutala att många hellre kastade sig överbord än att fullgöra sin "skyldighet". Det sägs att öbor i Västindien kunde skilja på irländska och afrikanska slavar – inte genom hudfärg, utan genom vem som grät tystast. Om historiskt lidande ska väga i dagens rättvisetänkande – varför räknas inte det irländska?
De bortrövade från öst
På andra sidan Europa drabbades ukrainska kvinnor och barn av ett lika brutalt öde. Under flera sekler gjorde krimtatarerna – i allians med det Osmanska riket – räder in i Ukraina, Polen och Ryssland. De tog hundratusentals människor i slaveri och sålde dem på slavmarknader i Konstantinopel och andra delar av Mellanöstern. Kvinnor såldes som konkubiner, barn som tjänare, män som arbetskraft – och alla slets från sina familjer, sina liv, sin tro.
En historia av förlust
Historien om den europeiska diasporan är inte bara en historia om migration. Det är en historia om flykt, fördrivning, förslavning och förlust – en sorgesång som sällan sjungs. I stället har den ersatts av en annan sång, där européer enbart är de som gav slaveri, aldrig de som fick det. De som orsakade exil, aldrig de som led i den.
Men vi har rätten att minnas. Och vi har skyldigheten att tala.
Folkmord och diskriminering av vita européer
När Osmanska riket föll samman i början av 1900-talet, var det inte bara ett imperium som kollapsade – det var också kulmen på ett sekel av förföljelser och systematiskt våld mot kristna och europeiska folk i öst.
Armenier, assyrier och greker – alla etniska grupper med djupt rotade rötter i Europa – avrättades, fördrevs eller lämnades att dö i öknen. Det osmanska folkmordet på armenierna är det mest kända, men de assyriska och pontisk-grekiska folkmorden var lika brutala. Hundratusentals mördades för sin tro, sin etnicitet, sin kulturella identitet – och sin europeiska härkomst.
Än i dag finns krafter som förnekar eller relativiserar dessa brott. Det kollektiva minnet tiger – för det passar inte in i den moderna dikotomin där européer alltid är förövare, aldrig offer.
Dhimmi – andra klassens européer
Flera århundraden tidigare, i det muslimska Spanien – Al-Andalus – levde kristna européer som dhimmis. De fick behålla sin tro, men till ett högt pris. De tvingades betala jizya, en särskild skatt för icke-muslimer. De fick inte bära vapen, inte bygga nya kyrkor, inte vittna mot muslimer i domstol, och bar särskilda kläder som markerade deras lägre status.
I en tid då Al-Andalus ofta framställs som ett ideal för "multikulturell samexistens", bör vi fråga oss: för vem var detta idealiskt? För de som styrde – eller för de som tvingades böja nacken?
Multikulturalismen i Al-Andalus vilade på en strikt hierarki, där vita kristna européer var underkastade. Inte för vad de gjort, utan för vilka de var. Men diskrimineringen av vita européer tog inte slut med Al-Andalus – den fortsatte rakt in i modern tid."
När historien blundar – förföljelser av vita européer i modern tid
Långt innan väst blev ett imperium, var dess folk mål för imperier. Ett av de mest bortglömda exemplen är de vendiska slaverna – en slavisk folkgrupp som levde i nuvarande östra Tyskland. Under medeltiden utplånades de nästan helt av tyska och danska kristna krigståg, ofta med påvevälsignelse.
Folkmordet på vendiska slaver – glömda germaners offer
Deras tempel brändes, deras präster avrättades, deras språk och traditioner raderades. Det var en religiös och kulturell utplåning – ett folkmord innan begreppet ens fanns. Idag minns få att dessa européer en gång fanns – än mindre att de led samma öde som många senare grupper vars lidande vi upphöjt till helig sanning.
Kulakerna – när klasshat dödade vita bönder
Under Sovjetunionens kollektivisering av jordbruket i början av 1900-talet utropades en ny fiende: kulaken – den självägande bonden. Dessa människor var ofta etniska ryssar, ukrainare eller balter – och det räckte med att äga en ko mer än grannen för att stämplas som klassfiende.
Miljoner människor deporterades till Gulagläger, där många dog av svält, kyla eller avrättningar. Kvinnor och barn frystes ihjäl i skogarna. Hela byar tömdes, liv förstördes – inte för vad de gjort, utan för vilka de var: produktiva, rotade, fria.
Dessa människor var vita. De var europeiska. Men deras lidande räknas sällan som ett "folkmord" – för det passar inte in i berättelsen om vilka som får vara offer, och vilka som bara kan vara förövare.
Massakrerna på tyskar efter andra världskriget
Efter Nazitysklands fall 1945 skedde något som sällan diskuteras: fördrivningen och massakern på miljontals etniska tyskar från Östeuropa. Uppskattningsvis mellan 12 och 14 miljoner civila tyskar – kvinnor, barn, äldre – fördrevs från sina hem i Tjeckien, Polen, Ungern och andra länder.
Tusentals dödades på vägen. Miljontals tyska kvinnor våldtogs, misshandlades, svalt ihjäl eller frös till döds. Det var en hämndaktion i masskala – men det var också en etnisk rensning. Enligt Nürnbergrättegångarnas egna kriterier hade det kvalificerat som ett brott mot mänskligheten – om det inte vore för att offren var tyskar.
I dagens historieskrivning talar man ofta om tysk skuld. Men nästan aldrig om tysk smärta. Även när offren var kvinnor och barn.
Vithet som mål, inte vapen
Denna historia – om folkmord, diskriminering och underkastelse – visar något som sällan får sägas i offentligheten: att vita européer långtifrån alltid varit de "privilegierade" förtryckarna. De har också varit måltavlor. De har också korsfästs, förvisats, skändats.
Vit hud har inte alltid varit ett skydd – den har ofta varit ett skäl till straff. Och medan historien blundar för det vita lidandet, fortsätter dagens berättelse ensidigt att moralisera.
Fientliga stereotyper av vita européer - en gammal demonisering
Långt innan termen rasism ens existerade, fanns den i praktiken – riktad mot européer. I många arabiska, turkiska och asiatiska krönikor och religiösa skrifter skildrades européer som ociviliserade djur: illaluktande, primitiva, barbarens barn. Deras hud var ljus, deras språk rått, deras tro skrattretande.
De kallades frankar eller rûm, och förlöjligades för sin "smutsiga kultur", sin klumpiga fysik, sitt undermåliga intellekt och sin avsaknad av andlig finess. I vissa texter framställdes de som djävulska eller degenererade, särskilt när de inte underordnade sig islams "upplysta" dominans.
Detta var inte oskyldiga missförstånd. Det var ideologisk krigsföring – med ord istället för svärd. Ett sätt att rättfärdiga slaveri, krig, förakt och exploatering.
Dagens stereotyper, gårdagens rötter
Det vore en sak om detta tillhörde historien. Men det gör det inte.
Idag är vita skurkar en självklarhet i populärkulturen. Från Hollywoods ständiga skildringar av "onda vita män" till skolans subtila budskap om att vithet är något att skämmas över – stereotypen lever. Den har bara bytt uttryck.
Vi ser den i filmer där vita alltjämt skildras som rasister, kolonialister eller miljöförstörare – sällan någonsin som hjältar, såvida de inte går emot sina egna. Vi ser den i reklamkampanjer där vithet lyser med sin frånvaro, som om det vore en skamfläck. Vi ser den i barnprogram där den vite pojken oftast är den klantige, dumme eller elake, medan de andra får bära vishet, styrka och godhet.
På skolgårdar har uttryck som "vit pojke" blivit ett skällsord. I universitetsmiljöer är "vithet" ett problem att dekonstruera. I vissa aktivistkretsar är det helt legitimt att tala om vita som "onda", "förtryckare", eller "parasiter" – och det betraktas inte som hat.
Det enda hat som är tillåtet
Det är inte längre socialt acceptabelt att förlöjliga andra folk med stereotyper. Teckningar, uttryck och figurer som förut florerade har förbjudits, fördömts och försvunnit – vilket i sig är rätt och rimligt.
Men när samma typ av stereotyp riktas mot vita – då är det plötsligt satir, konst eller "kritik av maktstrukturer".
Det är exakt samma mekanismer som en gång användes mot svarta, judar eller asiater – men nu riktade åt ett annat håll, med ett nytt moraliskt alibi. Hat, men med goda avsikter. Rasism, men i rätt riktning.
Alla folk har krigat och förslavat – men bara vita ska be om ursäkt
Mänsklighetens röda tråd
Krig, slaveri, kolonisering och förtryck är inte västerländska uppfinningar. De är mänskliga. Från stenålder till rymdålder har människor förtryckt varandra – ibland i namn av gudar, ibland i namn av guld, ibland bara för att de kunde.
Varje kontinent bär på sina egna massgravar. Varje folk har blod på sina händer. Historien är inte svart eller vit – den är röd.
När alla deltog i slaveriet
Afrikanska kungadömen deltog aktivt i slavhandeln. De sålde inte bara krigsfångar – utan även grannar, rivaler och till och med släktingar. Slavhandel var en inhemsk industri innan européerna ens satte sin fot i västra Afrika.
Araber förslavade både svarta och vita i över tusen år. Det fanns inget abolitionistiskt uppvaknande i den muslimska världen – tvärtom pågick slavhandeln långt efter att Europa förbjudit den.
Judiska köpmän spelade en oproportionerligt stor roll i både den transatlantiska slavhandeln och slavmarknaderna i den muslimska världen. Detta är ett känsligt ämne, men ett väldokumenterat faktum som ofta sopas under mattan.
Asiatiska imperier som Mongoliet utplånade hela folk. De kinesiska dynastierna byggde murar av både sten och ben.
Aztekerna bedrev massakrer i ritualform – deras fångar offrades på blodiga altare till gudar som krävde hjärtan och eld.
Ingen av dessa grupper hålls idag kollektivt ansvariga. Ingen förväntas be om ursäkt. Ingen kallas "förtryckare" på grund av sin härstamning.
Den vite mannens särställning
Men den vite västerlänningen är ensam i ett unikt moraliskt fängelse.
Han ska be om ursäkt för brott han inte begått. Skämmas för gärningar han inte haft del i. Ta ansvar för historia han aldrig skrivit. Inte för att han gjort något – utan för att han är född med samma hudfärg som de som en gång gjorde det.
Det är inte rättvisa. Det är inte uppgörelse med historien. Det är ritualiserad förnedring. Det är kollektiv skuld i ny kostym – och det är farligt.
När skuld blir ett vapen
Det börjar som historia. Men det slutar som identitetspolitik, maktspel och självförakt. När en hel grupp lärs att deras existens är en skam – då är det inte längre utbildning. Då är det nedbrytning.
Och om bara vissa förväntas be om ursäkt för sina förfäder, medan andra får glömma, romantisera eller fira sina – då har vi inte en gemensam historia. Då har vi en hierarki av skuld. Och där finns inget utrymme för sanning.
Avslutning – Att kräva rättvisa är inte rasism
Det är inte rasism att försvara sitt folk.
Det är inte hat att vilja rätta till en förfalskad historieskrivning.
Det är inte extremism att säga: även vi har lidit.
Historien är komplex. Inga händelser existerar i vakuum, inga folk är utan skuld – men inget folk är heller utan smärta. Sanningen tillhör ingen, men den angår oss alla. Och det är vårt ansvar att söka den – även när den är obekväm.
Att tala om det västerländska folkets sår betyder inte att man förnekar andras. Men den som förnekar västerlandets lidande – han förnekar sin egen mänsklighet. För lidande är inte enbart en fråga om hudfärg eller kolonial historia. Det är en fråga om kött, blod, familjer, ruiner och tårar.
Vi måste tala om dessa saker – inte för att relativisera andras lidande, utan för att förhindra ett nytt slags förtryck. Ett där skuld är ärvd, offerrollen fördelad på förhand, och sanningen underordnad maktens berättelse.
Det är dags att återta vår historia.
Inte för att hämnas.
Inte för att hata.
Utan för att hela.
Och för att framtiden kräver sanning – inte skuld.
Källor och vidare läsning
Barbary-pirater och europeiska slavar:
Robert C. Davis, Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy, 1500–1800, Palgrave Macmillan, 2003.
Giles Milton, White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and North Africa's One Million European Slaves, Hodder & Stoughton, 2004.
Devshirme-systemet och janitsjarerna:
Suraiya Faroqhi, The Ottoman Empire and the World Around It, I.B. Tauris, 2004.
Heath W. Lowry, The Nature of the Early Ottoman State, SUNY Press, 2003.
Irländska kontrakterade slavar:
Hilary McD. Beckles, Britain’s Black Debt: Reparations for Caribbean Slavery and Native Genocide, University of the West Indies Press, 2013.
Sean O'Callaghan, To Hell or Barbados: The Ethnic Cleansing of Ireland, Brandon Books, 2000.
Krimtatarernas slavräder:
Brian Glyn Williams, The Crimean Tatars: From Soviet Genocide to Putin’s Conquest, Oxford University Press, 2015.
Alan W. Fisher, The Crimean Tatars, Hoover Institution Press, 1978.
Folkmorden på armenier, assyrier och greker:
Taner Akçam, A Shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility, Henry Holt & Co., 2006.
Benny Morris & Dror Ze'evi, The Thirty-Year Genocide: Turkey’s Destruction of Its Christian Minorities, 1894–1924, Harvard University Press, 2019.
Dhimmi-systemet i Al-Andalus:
Bat Ye'or, The Dhimmi: Jews and Christians under Islam, Fairleigh Dickinson University Press, 1985.
Dario Fernández-Morera, The Myth of the Andalusian Paradise, ISI Books, 2016.
Vendiska slaver och kristna korståg i nordöstra Europa:
Eric Christiansen, The Northern Crusades: The Baltic and the Catholic Frontier, 1100–1525, Penguin Books, 1997.
William Urban, The Baltic Crusade, Lithuanian Research and Studies Center, 1994.
Kulaker och Sovjetunionens förföljelser:
Anne Applebaum, Gulag: A History, Doubleday, 2003.
Robert Conquest, The Harvest of Sorrow: Soviet Collectivization and the Terror-Famine, Oxford University Press, 1986.
Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget:
Alfred-Maurice de Zayas, A Terrible Revenge: The Ethnic Cleansing of the East European Germans, 1944–1950, Palgrave Macmillan, 2006.
R.M. Douglas, Orderly and Humane: The Expulsion of the Germans after the Second World War, Yale University Press, 2012.
Om alla folks deltagande i slaveri:
Hugh Thomas, The Slave Trade: The Story of the Atlantic Slave Trade: 1440–1870, Simon & Schuster, 1997.
Bernard Lewis, Race and Slavery in the Middle East: An Historical Enquiry, Oxford University Press, 1990.
Eli Faber, Jews, Slaves, and the Slave Trade: Setting the Record Straight, NYU Press, 1998.
Kritik av stereotyper mot vita i samtiden:
Douglas Murray, The War on the West, HarperCollins, 2022.
Pascal Bruckner, The Tyranny of Guilt: An Essay on Western Masochism, Princeton University Press, 2010.