Dödskulten bland oss – Varför vissa älskar att förstöra sig själva och sitt folk

Hur antivita narrativ, klimatfanatism och pandemipsykos skapar en modern dödskultur.

Det handlar inte bara om politik – det handlar om vilka som vill leva och vilka som undermedvetet söker döden. I denna essä avslöjar jag varför du ser människor jubla över sin egen undergång, och varför du måste fokusera på de livskraftiga i stället för att slösa energi på dem som redan har kapitulerat.

En av de saker jag har arbetat mest med i mitt skrivande de senaste åren är att undvika reduktionistiska argument, falska dikotomier och den mest destruktiva fällan av dem alla – att avhumanisera dem jag inte håller med.

Det är en svår konst, men en nödvändig sådan. För när vi börjar se våra meningsmotståndare som något mindre än människor, har vi redan förlorat vår egen mänsklighet.

Läs även min tidigare artikel om detta ämne: Från välmening till dödskult

De livsodugliga – vår tids dödskult

Det finns dock ett område där jag fortfarande kämpar. Ett tema som återkommer i min livsfilosofi, och som samtidigt är det mest moraliskt besvärliga: de livsodugliga.

I kommande artiklar kommer jag för enkelhetens skull att använda förkortningarna LO (LivsOduglig) och LK (LivsKraftig) för att särskilja dessa grupper i analysen.

En LO är en person som, medvetet eller undermedvetet, agerar på ett sätt som försvagar sig själv, sitt folk eller sin kultur – ofta med motiv som framstår som goda, men som i praktiken leder till nedgång eller förfall.

En LK är en person som aktivt eller instinktivt söker liv, styrka och tillväxt – inte bara för sig själv utan för sin gemenskap. Den livskraftiga kan fela, kan påverkas av samtiden, men bär på en vilja att välja livet.

Jag avskyr termen. Den smakar unket i munnen och jag vill inte tillskriva andra människor en så hård etikett. Men gång på gång ställs jag inför beteenden, resonemang och kulturyttringar som får mig att undra – är detta människor som, medvetet eller omedvetet, driver sig själva och sitt folk mot en kollektiv död?

Jag önskar att jag kunde se det på ett annat sätt. Men vissa exempel tvingar mig att fråga:

Vad driver en människa som applåderar sin egen utplåning?

"Håll käften – ni kommer inte få ert land tillbaka"

Nyligen, vid den välkända Glastonburyfestivalen i England, uppträdde punkartisten Bob Vylan – en svart brittisk musiker känd för sina radikala texter. Under sin konsert ropade han ut över publiken (fritt översatt av mig):

– Så ni vill ha ert land tillbaka? Ni kan inte få det. Ni vill ha ert land tillbaka? (hånfullt imiterar han gråt). Håll käften, ni kommer inte få det.

Det nationella självhatet (Glastonbury, politiker, självutplåning)

Det mest slående var inte själva budskapet, utan reaktionen: den till övervägande del vita publiken jublade, sjöng med och firade det antivita utbrottet. Här applåderade de alltså en person som, som etnisk främling i landet, hånade den brittiska ursprungsbefolkningen – och gjorde det just för att de är på väg att ersättas och trängas undan.

Det är samma typ av människor som, om man tog upp ämnet i en politisk diskussion, sannolikt skulle förneka att något befolkningsutbyte alls äger rum.

Ändå firar de det öppet när det skildras som något gott eller oundvikligt. Det är den där kognitiva dissonansen jag ofta återkommer till i mina tidigare artiklar – där något officiellt sägs vara en konspiration, men i nästa andetag hyllas som ett framsteg [^1].

Självhatet är inte begränsat till vänstern

Det antivita självhatet är dock inte isolerat till den politiska vänstern eller till den publik som sannolikt mest bestod av socialister och liberaler. Det manifesterades även i det mediala efterspelet – på högerkanten.

Vad som främst upprörde många konservativa publikationer var nämligen inte att Bob Vylan hånade britterna och uttryckte skadeglädje över att deras folk är på väg att ersättas. Istället var det hans uttalanden mot Israel och den israeliska försvarsmakten IDF som väckte ilska.

Flera högerdebattörer kallade det genast för antisemitism. Men begreppet antivitism nämndes aldrig. Det fanns inte ens i deras vokabulär.

Här visar sig en djupare underliggande lojalitet: många av dessa så kallade högermänniskor tycks – medvetet eller omedvetet – ha internaliserat en värdehierarki där judiska intressen står högre än deras egna folks överlevnad. Denna instinktiva prioritering, som jag menar till stor del är ett arv från kristendomen och dess sekulära efterföljare, behandlar jag mer utförligt i min essä: Inception – drömmen som planterades för att vi skulle dö [^2].

Dödskulten i kroppen (abort, sexualitet, veganism)

Strax före detta mediala spektakel kring Bob Vylans uppträdande utspelade sig en annan debatt i Storbritannien – en diskussion om en ny lagstiftning som skulle göra det lagligt att utföra abort fram till födseln [^3]. Det vill säga en lag som i praktiken skulle tillåta att fullgångna barn dödas innan de hunnit ta sitt första andetag.

Frågan som oupphörligen gnager i mig är: varför är detta så viktigt för så många?

Jag vill här vara tydlig: jag är inte en abortextremist. Jag stödjer den nuvarande svenska abortlagstiftningen med fri abort till vecka 18 och möjlighet till socialstyrelseprövad abort fram till vecka 22 [^4].

Personligen skulle jag gärna se att färre kvinnor använde abort som substitut för preventivmedel – eller att män tog ett större ansvar och faktiskt använde kondom. Jag har själv varit i situationer där olyckor skett, så jag är inte fri från dessa mänskliga snedsteg.

Varför är det så viktigt att få döda sina barn?

Men även för mig, som i grunden har en liberal syn i frågan, är det slående hur många – särskilt kvinnor – verkar göra rätten till sen abort till sin viktigaste politiska kamp. Viktigare än frågor om ekonomi, demokrati, folkhälsa eller internationella konflikter. Jag förstår det existentiella djupet i frågan – särskilt om man riskerar att förlora den rätten helt.

Jag skulle själv vara starkt engagerad om totalförbud stod på spel.

Men när diskussionen handlar om att gå så långt att man tillåter aborter av fullt utvecklade barn – då har vi lämnat skyddet för kvinnors frihet och hamnat i ett område där livet självt förlorar sitt värde.

Om vi bortser från extrema fall – som våldtäkt, allvarliga fosterskador eller livshotande komplikationer för modern – borde det i ärlighetens namn vara enklare att undvika graviditet än att ta livet av ett barn för att man råkat följa med någon hem efter en utekväll.

En sexuell liberalism som gränsar till dödsdyrkan

Det är inom sexualitetens område som de livsodugliga enligt mig visar sig med allra störst tydlighet. Inte för att sexualiteten i sig är något destruktivt – tvärtom, den är en av livets mest vitala krafter – utan för hur den har förvridits till att tjäna en nästan dödsdriven logik.

Jag minns en specifik diskussion på YouTube, där en kvinna i en video uppmanade minderåriga flickor att ”ligga runt” för att finna sig själva.

I kommentarsfältet försvarade en kvinna i femtioårsåldern detta som det mest naturliga i världen. Jag blev nyfiken och gick in på hennes Facebook-profil för att se om hon kanske var marginaliserad eller hade tydliga mentala problem.

Men vad jag fann – i den mån man nu kan lita på sociala medier – var en kvinna med familj, en gedigen utbildning som biomedicinsk analytiker och vad som framstod som ett till synes stabilt socialt liv.

Detta mönster har jag sett upprepas otaliga gånger. På X (f.d. Twitter) och andra plattformar har jag stött på män som passionerat försvarar att dragqueens ska få uppträda i grovt sexualiserade kläder inför små barn [^5]. Flera av dessa män är högutbildade, vältaliga och har goda positioner i samhället.

Jag lyfter detta för att visa att livsoduglighet inte primärt handlar om låg intelligens eller psykisk sjukdom.

Det är snarare en form av kulturell och existentiell defekt – en moralisk kollaps – som kan drabba även människor med god utbildning och social status.

Dödskulten i rädslan (klimat, covid, överdriven följsamhet)

Ett av de tydligaste exemplen på denna destruktiva logik ser vi hos personer som inte bara saboterar sina egna liv, utan aktivt arbetar för att försvaga sin egen folkgrupp – ofta under moralens eller vetenskapens fana.

Jag tänker på kulturdebattörer som hånfullt talar om sin egen historia som "skamlig", som vill riva statyer över sina förfäder och som beskriver sin egen etniska tillhörighet som ett "problem" som måste lösas.

Dessa människor driver inte bara en personlig agenda – de agerar som kulturella självmordsbombare, som undermedvetet vill se sitt eget folk försvagas, kanske för att de har blivit övertygade om att detta är det enda moraliskt riktiga.

Men oavsett motiv är resultatet detsamma: en erosion av självrespekt, samhörighet och livskraft i den egna gruppen.

De livsodugliga och klimatet

Ett annat tydligt uttryck för livsoduglighet finner vi i klimatrörelsen. Jag vill här vara ödmjuk och erkänna att jag inte är expert på klimatvetenskap. Jag tror att klimatet har förändrats, att den globala medeltemperaturen har stigit och att mänskliga utsläpp av koldioxid har bidragit till detta [^6].

Jag menar också att det behövs en seriös, faktabaserad diskussion om vad som kan och bör göras för att minska miljöpåverkan.

Men när människor väljer att sterilisera sig för klimatets skull, aktivt undviker att skaffa barn eller förespråkar livsstilar som bevisligen ökar risken för sjukdom – såsom strikt veganism utan medicinskt stöd [^7] – då upplever jag att detta drivs av något annat än rationell välvilja.

Det liknar snarare en dödslängtan, en vilja att offra sig själv och sitt folk, oavsett om det är effektivt eller ej.

Sverige står för knappt 0,1 procent av världens koldioxidutsläpp [^8]. Om hela vårt land upphörde att existera imorgon skulle klimatet påverkas minimalt. Samtidigt fortsätter stora utsläppsnationer som Kina, Indien, Mellanöstern och stora delar av Afrika att öka sina utsläpp, ofta utan större press från samma globala rörelser som riktar blicken mot Norden.

Resultatet blir att nordiska folk – som redan utgör en liten minoritet av världens befolkning – utplånar sig själva i moralisk extas, medan de största utsläpparna knappt deltar i spelet.

Jag förstår att om det värsta klimatscenariot skulle bli verklighet, så skulle ingen av oss överleva ändå. Men om vi verkligen vill ha en lösning, måste den inkludera de största aktörerna – annars är det bara vi själva som långsamt begår ett slags kulturellt självmord i tron att vi räddar världen.

Covid och den suicidala tilliten till de styrande

När covid-19 först började spridas från Kina drabbades jag av en stark dödsångest. Jag följde rapporteringen minutiöst och kände en isande rädsla, samtidigt som jag noterade att många av mina landsmän verkade ta situationen med förvånansvärd likgiltighet.

I USA gick vissa vänsteraktivister till och med ut och kampanjade under parollen ”krama en kines”, som ett sätt att visa att de prioriterade sin egen antirasistiska dygdsignalering framför sin personliga säkerhet [^9].

När den dåvarande presidenten Donald Trump kort därefter lovade att ta fram ett vaccin i rekordfart, svarade många i den progressiva sfären med en reflexmässig misstro:

Jag kommer aldrig ta ett vaccin som tagits fram under en kapitalistisk president.

Så lät det i pandemins inledning, långt innan vi visste hur farligt eller ofarligt viruset skulle visa sig vara.

Jag vill här vara tydlig: jag är inte en del av antivaccinationsrörelsen. Jag och mina barn har tagit de vanliga vaccinationer som rekommenderas i Sverige. Jag tror att covid-19 var ett verkligt virus som orsakade många dödsfall, framförallt för att det var nytt för människans immunförsvar.

Samtidigt har det idag framkommit att viruset sannolikt läckte från ett laboratorium i Wuhan – en teori som initialt avfärdades som konspiration men som numera tas på stort allvar [^10].

När faran var borta började de livsodugliga begränsa sina liv på allvar

I pandemins inledning vidtogs de största försiktighetsåtgärderna av oss som faktiskt tog hotet på allvar – vilket jag räknar mig själv till. Men efter hand, när statistiken började visa att den överväldigande majoriteten av allvarliga fall och dödsfall drabbade äldre och redan multisjuka [^11], skedde ett märkligt skifte.

Många av oss som initialt varit oroliga började nu prioritera att återgå till det normala livet. Vi tog av oss munskydden, valde att avstå från det hastigt framtagna mRNA-vaccinet – som vid denna tidpunkt fortfarande saknade långtidsstudier – och fokuserade på att återbygga vår hälsa genom träning, näringsrik mat och social närvaro.

Men hos de livsodugliga växte istället rädslan. Trots att faran statistiskt sett minskat kraftigt började dessa personer ta fler och fler vaccindoser och boosters, ibland med en nästan rituell frenesi. De bar två, ibland tre ansiktsmasker och isolerade sig frivilligt, även när samhället återöppnade.

I denna senare fas började också rapporter om ökade fall av hjärtproblem och myokardit, särskilt bland yngre män [^12], att dyka upp. Ändå fortsatte många av mina vänner – människor jag i övrigt respekterar – att följa direktiven slaviskt, ibland med argument som gränsade till ren masspsykos. Än idag är vi inte överens om vad som egentligen hände.

Den livsodugliga dödskulten – motsatsen till de livskraftiga

Jag skulle kunna ge otaliga fler exempel på den rörelse jag ser växa – en rörelse som tycks drivas av en undermedveten strävan mot kollektivt självmord. Ett självmord som manifesteras etniskt, kulturellt, ekonomiskt och fysiskt.

Vi ser det hos människor som undviker att skaffa barn för att ”rädda klimatet”, hos dem som avstår från att äta animaliska produkter för att ”rädda djuren” – även när det leder till brister i den egna hälsan [^13] – och hos dem som späker sig själva och lever i celibat för att de tror att det ska tillfredsställa en öken-gud från Mellanöstern.

Djupare orsaker (kristendom, Dutton, Spengler, Calhoun, Freud, Jung)

Denna instinkt, att förneka sig själv, att förkasta sin kropp och sina naturliga drifter, är inte ny. I själva verket var den kristna världsbilden – i min tolkning – den första stora dödskulten i västvärlden.

En lära som hyllade lidandet, offret och den himmelska belöningen efter döden snarare än ett meningsfullt liv här och nu. Spåren av detta tankesystem lever kvar, även i sekulariserad form, och har enligt mig banat vägen för många av de livsodugliga strömningar vi ser idag.

Vad driver denna dödslängtan?

Som med de flesta stora fenomen i samhället finns det sällan en enskild förklaring. Men här är några av de mest inflytelserika faktorer som, enligt mig, bidrar till framväxten av denna livsodugliga dödskultur:

· Kristen indoktrinering och dess sekulära efterföljare
En världsbild som lär oss att förneka kroppen, uthärda lidande och söka belöningen bortom detta liv – en moral som lever kvar även i vår postkristna tid. (Se mer i min essä: Inception – drömmen som planterades för att vi skulle dö[^2].)

· Duttons teori om hämndlystna mutanter
Edward Dutton menar att det moderna samhället tillåter genetiska och psykologiska avvikelser att frodas, vilket skapar en klass av människor som undermedvetet arbetar emot sin egen grupp"[^14].

· Spenglers idé om civilisationers oundvikliga fall
Oswald Spengler förutspådde att alla civilisationer har en livscykel – de föds, blomstrar och dör. Västerlandet är, enligt honom, i sin sena civilisatoriska fas, där självhat och dekadens är naturliga inslag [^15].

· Mousetopia – det överflödiga samhällets kollaps
Baserat på John B. Calhouns kända rått-experiment, där ett överflöd av resurser och trygghet leder till apati, dysfunktion och kollaps [^16]

· En allmän kultur av dödslängtan
Från nihilistisk filosofi till popkulturens besatthet av undergång – vi har skapat en berättelse där livet tycks sakna syfte, och där självutplåning smygs in som ett moraliskt val.

· Freuds dödsdrift (Thanatos)
Sigmund Freud menade att människan bär på en inneboende dödsdrift – en dragning mot självförstörelse och upplösning [^17].

· Jungs kollektiva skugga
Carl Jung talade om hur hela samhällen kan projicera sina egna mörka sidor och därigenom skapa destruktiva rörelser. Kanske är denna dödskultur vår tids kollektiva skugga [^18].

Gemensamt för alla dessa teorier är att de pekar på en civilisatorisk trötthet – en tilltagande oförmåga att välja livet och att bära det ansvar som livskraften kräver.

Avslutning: de livsodugliga vill inte vakna

Det är lätt att bli uppslukad av ilska och frustration när man ser hur många av våra medmänniskor tycks drivas av en underliggande vilja till självutplåning. Man vill skaka om dem, få dem att förstå, få dem att välja livet. Men här måste vi stanna upp och fråga oss: är det värt det?

I min erfarenhet är det mycket svårt att väcka människor som formats av dödskulturen. Gustave Le Bon, en av masspsykologins pionjärer, menade att man inte kan riva människors illusioner utan att framkalla hat. Människor är ofta beredda att försvara sina illusioner med näbbar och klor, oavsett hur destruktiva de är [^19]

Eller som Morpheus säger i filmen The Matrix:

"Många är inte redo att bli urkopplade, och de kommer att slåss för att försvara systemet så länge de är en del av det" [^20].

Detta är en smärtsam insikt – men också en befriande. Vi ska inte slösa vår energi på att frälsa de som håller fast vid sin livsoduglighet som om den vore deras sista trygghet. Vi ska rikta vår kraft, vårt engagemang och vår närvaro mot de livskraftiga. De som redan känner ett sting av att något är fel. De som är mottagliga, som söker, som är villiga att ompröva och att växa.

Rikta din kraft till de redan livskraftiga

De livskraftiga bär på frön till en annan framtid – en framtid där livet prioriteras framför underkastelse, där styrka ses som en dygd och där meningsfullhet återerövras i vardagen, i kroppen, i familjen och i samhället.

Att bygga den framtiden kräver mod – men det kräver också urskiljning. Du måste veta vem du talar till. För att underlätta den urskillning för mig själv och dem som följer mig, och delar min syn, kommer jag använda förkortningarna LO (Livs Odugliga) och LK (Livs Kraftiga).

Om du hör till de livskraftiga: bygg.
Bygg din kropp till en borg. Bygg din familj till en stam. Bygg din gemenskap till ett fäste mot den dödskultur som omger oss.

Den verkliga förändringen börjar inte i debatter. Den börjar i köttet, i kärleken, i vardagen. Där formar vi framtiden – med våra händer, våra handlingar och vårt arv.

Om du vill vara en del av detta arbete – följ, dela och prenumerera. Ditt stöd hjälper mig att fortsätta skriva, bygga och bära denna eld vidare.

Källförteckning

[^1] Se till exempel: Douglas Murray, The Strange Death of Europe (2017), där han beskriver hur europeiska befolkningsförändringar ofta förnekas tills de i nästa stund hyllas.

[^2]: Ernst Robert Almgren, *Inception – drömmen som planterades för att vi skulle dö*, Substack. https://ernstrobertalmgren.substack.com/p/inception-drommen-som-planterades

[^3]: BBC News, *MPs back plans to decriminalise abortion in England and Wales*, 17 juni 2025. https://www.bbc.com/news/uk-politics-61533512

[^4]: Socialstyrelsen, *Abort – regler och rättigheter i Sverige*. https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/vem-far-gora-vad/abort/

[^5]: New York Post, *Parents divided over drag queen story hours for children*, 18 juni 2023. https://nypost.com/2023/06/18/parents-divided-over-drag-queen-story-hours/

[^6]: IPCC, *Climate Change 2023: Synthesis Report*, mars 2023. https://www.ipcc.ch/synthesis-report/

[^8]: Naturvårdsverket, *Sveriges utsläpp och upptag av växthusgaser*, 18 juni 2025. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

[^9]: NPR, *“Hug A Chinese” campaigns spread as coronavirus fears fuel xenophobia*, 14 februari 2020. https://www.npr.org/sections/coronavirus-live-updates/2020/02/14/hug-a-chinese-campaigns-spread-as-coronavirus-fears-fuel-xenophobia

[^10]: Wall Street Journal, *Lab Leak Most Likely Origin of Covid‑19 Pandemic, Energy Department Now Says*, 2023. https://www.wsj.com/articles/lab-leak-energy-department-now-says

[^11]: Folkhälsomyndigheten, *Covid‑19 statistik och analyser: Riskgrupper och utfall*, 2022. https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/statistik-och-analyser/

[^12]: Oster ME et al., *Myocarditis Cases Reported After mRNA‑Based COVID‑19 Vaccination in the US From December 2020 to August 2021*, JAMA, 2022;327(4):331–340. https://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2788346

[^13]: Melina V et al., *Position of the Academy of Nutrition and Dietetics: Vegetarian Diets*, AJCN, 2016.

[^14]: Edward Dutton, *Spiteful Mutants: The Evolutionary Threat to Human Life*, 2020.

[^15]: Oswald Spengler, *The Decline of the West*, 1918.

[^16]: J. B. Calhoun, *Death Squared: The Explosive Growth and Demise of a Mouse Population*, 1973.

[^17]: Freud S., *Beyond the Pleasure Principle*, 1920.

[^18]: Jung CG., *The Archetypes and the Collective Unconscious*, 1959.

[^19]: Gustave Le Bon, *The Crowd: A Study of the Popular Mind*, 1895.

[^20]: *The Matrix*, regisserad av The Wachowskis, 1999.