Fem retoriska knep som används mot vita – och varför vi måste kalla det antivitism
I den moderna antirasismens namn har en ny form av dubbelmoral växt fram – där vita misstänkliggörs oavsett vad de gör
Du får inte försvara dig – men du måste ta ansvar.
Du får inte tala om din grupp – men du förväntas engagera dig i alla andras.
I denna essä dissekerar jag fem vanliga retoriska strategier som används för att tysta, skuldbelägga och marginalisera vita – ofta i rättvisans namn.
När antirasism blir antivitism
Vi lever i en tid där språket blivit politiskt. Vissa begrepp bär skuld, andra befrielse. Samma handling bedöms olika beroende på vem som utför den – inte vad som faktiskt görs.
Du får inte ifrågasätta vissa gruppers överrepresentation i brottsstatistiken – men du får håna vita män för deras "toxiska dominans".
Om du klär dig enligt andra kulturers traditioner riskerar du att bli anklagad för kulturell appropriering – men du får omskapa europeisk historia med nya ansikten i filmer och teater.
Du får inte ta plats – men du måste ta ansvar.
Dessa motsägelser är inte slumpmässiga. De är en del av en ideologisk retorik där vita tillskrivs skuld, makt och tystnadsplikt – oavsett vad de gör.
I teorin skulle dessa retoriska knep kunna användas mot vem som helst. I praktiken används de nästan uteslutande mot en grupp.
1. Vita är både för mäktiga för att tala – och för många för att förstå andra
När icke-vita är minoritet i väst heter det: "Visa hänsyn – de är sårbara!" och ”vi måste ge dem mer inflytande”. Men att vita är en minoritet globalt sett ger oss inga liknande fördelar som icke-vita åtnjuter i väst. Tvärtom.
Eftersom vi är en ”minority majority” förväntas vi istället hålla tyst om andra folks angelägenheter i deras länder eftersom "vita har haft för mycket makt – och det är dags att backa!"
Detta retoriska knep gör att vita förlorar oavsett. Om de är i majoritet, är de privilegierade. Om de är i minoritet, ska de hålla tyst. Argumenten används för att tysta dem i båda riktningarna.
Exempelvis pågår just nu en debatt om "vithet" som en maktstruktur, där det inte handlar om vad individer gör utan vad de representerar. I utbildningsmaterial från svenska och internationella universitet beskrivs "vithet" som en osynlig norm, vilket innebär att även vita som inte utövar någon makt ändå anses delta i ett privilegiesystem per automatik (1).
Samtidigt framförs i media, kultur och vissa utbildningar att vita bör "ta ett steg tillbaka" för att ge plats åt underrepresenterade grupper – något som konkretiserats i antirasistiska utbildningar, policys och akademiska riktlinjer (2).
Ett relaterat exempel är begreppet "white silence", där tystnad bland vita om rasism tolkas som medbrottslighet om de inte aktivt kämpar för icke-vitas intressen (3). Detta krav på aktivt deltagande kombineras dock inte med något motsvarande krav på andra grupper att ta ansvar för vita människors välmående eller utsatthet.
När vita uttalar sig – just som vita – kritiseras de ofta för att ta plats i en debatt de "inte äger". Det finns alltså ett kommunikationsfönster där vita förväntas vara både självutplånande och aktivt delaktiga – men aldrig på sina egna villkor.
2. Magisk jord: Att korsa en gräns förändrar allt – men bara om du inte är vit
Invandring beskrivs ofta som ett enkelt projekt: människor korsar en gräns och blir därefter "som oss". Denna föreställning bygger på en form av geografisk magi – där det antas att värderingar, kultur och beteenden automatiskt förändras vid ankomst till väst.
Men när det gäller vita i andra delar av världen, som i Sydafrika, gäller motsatt logik. Där räcker ofta inte fyrahundra år av närvaro för att räknas som "afrikan". Då blir historisk kolonialism plötsligt avgörande.
Ett tydligt exempel är det akademiska begreppet postkolonial identitet, som används för att förklara varför vita sydafrikaner fortfarande betraktas som främlingar i det land deras förfäder varit med och byggt.
Trots att de i generationer har talat afrikaans eller engelska som modersmål, växt upp i samma landskap, gått i samma skolor och levt med samma flagga – anses de inte ha rätt till en "afrikansk identitet" (4).
Samtidigt beskriver svenska myndigheter invandring som en möjlighet till "mångfald", där den nya individen, genom arbete och utbildning, snabbt blir en del av "vi:et".
Många ledande politiker genom åren har präglats av idén om att integration är ett envägsprojekt – där det främst är de infödda som måste förändra sitt samhälle för att "inkludera" de nyanlända (5).
Detta illustrerar hur det inte är etnicitet eller kultur som avgör tillhörighet, utan maktposition och hudfärg. Vita förväntas vara inkluderande – men blir aldrig fullt inkluderade i andras samhällen, oavsett hur länge de bott där.
3. Bara vita kan "stjäla" kultur – alla andra berikar
När vita ifrågasätter det demografiska och kulturella skiftet i sina samhällen – exempelvis när historiska europeiska gestalter spelas av svarta skådespelare, eller när nationaldagar får ge plats åt mångfaldsfestivaler – anklagas de för rasism, intolerans eller nostalgi efter "en förlorad maktposition".
Men när icke-vita kritiserar vita för att ha dreadlocks, spela reggae eller klä sig i traditionella plagg från andra kulturer, då är det en berättigad kamp mot kulturell appropriering. Det antas att vita "lånar" – medan andra "förvaltar".
Ett klassiskt exempel är fallet där artisten Adele blev anklagad för kulturell appropriering efter att ha burit bantu-knutar och en jamaicansk flagga på sin bikini under en karneval i London. Kritiken var omfattande, och flera debattörer menade att hon utnyttjade en kultur hon inte tillhörde (6)(7).
Samtidigt är det accepterat – och ibland firat – att exempelvis svarta artister i väst använder symboler från nordisk mytologi eller europeiska modetraditioner utan att anklagas för stöld.
Denna asymmetri institutionaliseras också på universitet. På flera amerikanska campus har det föreslagits (eller implementerats) förbud eller regler mot kulturell appropriering – men riktade uteslutande mot vita studenter.
Vissa skolor har till och med gått så långt som att förbjuda Halloween-kostymer som kan tolkas som "etniska stereotyper" – men endast när de bärs av vita (8).
Kärnan i detta knep är alltså att endast vita förväntas ha historiskt ansvar för vad de uttrycker – även kulturellt. Alla andra grupper ses som offer, som om deras identitet var så ömtålig att ett plagg, en frisyr eller en musikstil kunde ta den ifrån dem.
4. Vita måste ta ansvar för sina brott som grupp – andra får alltid individuellt frikort
När statistik visar att en viss icke-vit grupp är överrepresenterad i kriminalitet, sexuella övergrepp eller sociala problem, möts det ofta av invändningar som: "Socioekonomiska faktorer!", "Det där är rasism!" eller "Det handlar om kön, inte etnicitet" (9).
Men när vita är överrepresenterade i maktpositioner eller i historiska övergrepp, ses det som självklart att de ska bära kollektiv skuld – inte bara för vad de gör idag, utan även för vad deras förfäder gjorde (10).
Ett tydligt exempel är mediebevakningen av gruppvåldtäkter. När gärningsmännen har utländsk bakgrund används omskrivningar som "unga män" eller "män i 20-årsåldern", utan etnisk identifiering.
Men när brott begås av vita män – som Anders Behring Breivik eller Brenton Tarrant – diskuteras det i månader i termer av "vit terrorism", "högerextremt våld" och "radikaliserade vita män" (11).
Ett annat exempel är från skolor och arbetsplatser, där det blivit allt vanligare med "antirasism-utbildningar" där vita deltagare uppmanas att "erkänna sin privilegierade position", "lyssna i tystnad" – och i vissa fall till och med be om ursäkt för sin hudfärg (12).
Samtidigt skulle det anses djupt kränkande – med rätta – att kräva att muslimer kollektivt ber om ursäkt för islamistiska terrordåd, eller att svarta kollektivt tar ansvar för gängkriminalitet (13).
Det här knepet bygger på asymmetrisk skuld. Vita hålls ansvariga både som individer och som grupp. Alla andra är bara ansvariga som individer – om ens det.
5. Vita kan inte ha talang – bara privilegier
När svarta dominerar NBA förklaras det ibland med att historiskt förtryck har begränsat deras möjligheter, vilket lett till en koncentration inom vissa sporter. Denna förklaring adresserar dock inte varför vita är överrepresenterade i vissa grenar och svarta i andra.
En studie från Pew Research Center visar att 84 % av svarta vuxna anser att svarta har uppnått högsta nivåer av framgång bland professionella idrottare, vilket tyder på en erkänd överrepresentation inom vissa sporter (14).
Om alla skillnader i prestation mellan grupper beror på systematiskt förtryck, borde detta inte innebära att svarta på något sätt förtrycker vita spelare inom NBA? Eller att Ashkenazi-judar förtrycker asiater när det gäller IQ-test?
Studier har visat att Ashkenazi-judar har en genomsnittlig IQ i intervallet 107 till 115, vilket är högre än genomsnittet för andra etniska grupper (15).
När asiatiska barn presterar högt i skolan förklaras det ofta med att deras kultur värderar utbildning (16). Men när vita män är överrepresenterade bland uppfinnare, nobelpristagare eller företagsledare, tillskrivs det ofta "strukturell rasism", "diskriminering" eller "gamla patriarkala nätverk".
Det är inte bara i populärkulturen denna logik tillämpas. I flera amerikanska universitetsantagningssystem har man försökt minska andelen vita och asiatiska studenter trots att de presterat bättre på inträdesproven, i syfte att uppnå "mångfald".
Ett exempel är fallet med Stanley Zhong, en asiatisk-amerikansk student med en nästan perfekt SAT-poäng och ett GPA på 4,42, som trots sina meriter blev avvisad av 16 toppuniversitet och nu stämmer flera av dem för påstådd rasdiskriminering (17).
Denna retorik bygger alltså på att vit framgång aldrig får vara ett tecken på kompetens – utan måste tolkas som ett utslag av förtryck, historia eller maktstruktur. Resultatet blir att unga vita män ofta förlorar tron på sin egen förmåga, eftersom de lär sig att deras prestationer aldrig kan vara "äkta".
Att bryta språkets fälla
De fem retoriska knep jag har beskrivit är inte bara retorik – de formar hur människor tänker, talar och agerar. De gör det nämligen farligt att vara vit och vanlig. Farligt att uttrycka oro. Farligt att ta plats. Farligt att bara existera – utan skuld.
För medan andra grupper får bygga stolthet, identitet och gemenskap, lärs vita att deras existens är problematisk. Inte för vad de gör – utan för vad de är. Det är essensen av antivitism: när allmänmänskliga rättigheter och känslor bara tillerkänns vissa grupper.
Den här språklogiken måste kallas vid sitt rätta namn. Och den måste avslöjas, förkastas och ersättas. Inte med hat – utan med ett nytt språk för ömsesidig respekt, där varje folk får bära sitt öde, sitt ansvar och sin stolthet. Det är inte ett privilegium. Det är en mänsklig rättighet.
Om du uppskattar mina texter – överväg att prenumerera, dela eller lämna en kommentar.
Substack växer genom läsare som dig. Och ibland är ett enda delat inlägg början på en ny berättelse. Tack för att du läser.
källförteckning
Sue, D. W. (2006). The invisible Whiteness of Being: Whiteness, White Supremacy, White Privilege, and Racism. In: The Counseling Psychologist.
https://psycnet.apa.org/record/2006-10123-002DiAngelo, R. (2018). White Fragility: Why It's So Hard for White People to Talk About Racism. Beacon Press.
(Se särskilt kap. 5–6 om strukturer, normer och "taking a step back").Be the Bridge (2020). Breaking White Silence.
https://bethebridge.com/breaking-white-silence/Matthews, S. (2017). Shifting White Identities in South Africa. Phronimon, 16(2), 112–127.
https://scielo.org.za/pdf/phronimon/v16n2/07.pdfNordberg, J. (2019). Mångkultur ursvenskt – ändå missar vi grundtanken. Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/a/138dec68-75ce-3b4a-9cd2-4e0e13f4bce0/svenskar-behover-integrerasAdele accused of cultural appropriation over Instagram picture, The Guardian, 2020.
https://www.theguardian.com/music/2020/sep/01/adele-accused-of-cultural-appropriation-over-instagram-pictureAdele's Bantu knots face backlash: Cultural appropriation or appreciation?, ABC News, 2020.
https://abcnews.go.com/GMA/Style/adeles-bantu-knots-face-backlash-cultural-appropriation-appreciation/story?id=72747129Debates on cultural appropriation in higher education, Inside Higher Ed, 2017.
https://www.insidehighered.com/news/2017/03/20/debates-cultural-appropriation-higher-educationSVT Opinion (2017). Det handlar om unga män i grupp – inte etnicitet.
https://www.svt.se/opinion/det-handlar-om-unga-man-i-grupp-inte-etnicitetWord & Way (2021). Why the West Is Morally Bound to Offer Reparations for Slavery.
https://wordandway.org/2021/01/25/why-the-west-is-morally-bound-to-offer-reparations-for-slavery/CNN (2021). Why we keep asking about angry white men.
https://edition.cnn.com/2021/11/20/us/angry-white-men-trials-blake-cecBeaumont Enterprise (2021). Coca-Cola Asks Its Workers to Be 'Less White'.
https://www.beaumontenterprise.com/business/article/Coca-Cola-Asks-Its-Workers-to-Be-Less-White-to-15979661.phpGeorgetown Bridge (2021). Why We Shouldn't Ask Muslims to Condemn Terrorism – Dr. Todd Green.
https://bridge.georgetown.edu/video/why-we-shouldnt-ask-muslims-to-condemn-terrorism-dr-todd-green/Pew Research Center (2022). Black Americans’ views of education and professional opportunities in science, technology, engineering and math.
https://www.pewresearch.org/science/2022/04/07/black-americans-views-of-education-and-professional-opportunities-in-science-technology-engineering-and-math/Encyclopedia MDPI. Ashkenazi Jewish Intelligence.
https://encyclopedia.pub/entry/29250Manhattan Institute. Culture Explains Asians' Educational Success.
https://manhattan.institute/article/culture-explains-asians-educational-successNew York Post (2025). Stanley Zhong had a 4.4 GPA but got rejected by 16 colleges – now he's suing for discrimination.
https://nypost.com/2025/03/03/us-news/stanley-zhong-had-a-4-4-gpa-but-got-rejected-by-16-colleges-now-hes-suing/