Mitt förflutna som nationalist; därför ångrar jag en del - men inte det ni tror

Att ha haft rätt i det förflutna betyder inte att man hade rätt i allt – men tystnad är inte ett alternativ

När kollegor börjar viska om din bakgrund är det lätt att låta tystnaden tala. Men jag har valt en annan väg. Här berättar jag vad jag är stolt över, vad jag ångrar – och varför jag aldrig mer kommer be om ursäkt för den jag är.

Inledning: När ditt förflutna blir skvaller

Tidigare i veckan fick jag veta av en kollega att några anställda på min avdelning gått runt och skvallrat om min politiska bakgrund – mitt tidigare engagemang inom svensk nationalism och i Sverigedemokraterna.

Det var inget avslöjande. Min bakgrund är offentlig, och finns till och med dokumenterad på Wikipedia [^¹] – en sida som, likt mycket annat på plattformen, sannolikt är skriven ur ett aktivistiskt vänsterperspektiv.

Men det antydda i detta viskande är värre än orden: att det skulle finnas något skamfyllt i mitt förflutna. Något som gör det berättigat att viska, peka och ifrågasätta min karaktär.

Underförstått: att jag, på grund av mina tidigare åsikter, skulle ha problem med människor med invandrarbakgrund eller ha extrema åsikter.

Detta är naturligtvis rent nonsens!

Jag har själv barn med en italiensk kvinna, en stor del av min umgängeskrets har icke-europeiskt påbrå och min nuvarande fästmö är delvis av slovensk börd.

Jag har heller inte några extrema åsikter, såvida inte över en miljon svenskar som röstade på SD förra valet är extremister.

Jag har mycket att reflektera över från de år jag ägnade åt politisk aktivism. Jag ångrar saker – men troligtvis inte det som vissa av mina arbetskamrater tror att jag borde.

På det stora hela är jag stolt över mitt tidigare politiska engagemang. Det finns två huvudsakliga skäl till det.

1. För att vi hade rätt.

Jag – och många av dem jag kämpade tillsammans med – var tidigt ute med att varna för att det mångkulturella projektet i Europa skulle misslyckas. I dag erkänner ledare från alla delar av det politiska spektrumet samma sak.

Angela Merkel konstaterade redan 2010 att försöken att skapa ett multikulturellt samhälle i Tyskland hade ”totalt misslyckats” [^²]. David Cameron sa något liknande i Storbritannien [^³]. Den dåvarande franska presidenten Nicolas Sarkozy uttryckte samma oro [^⁴].

I Sverige har utvecklingen gått från förnekelse till kappvändning. Invandringskritiska partier är i dag bland de största i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Ironiskt nog är det nu partierna som en gång drev på massinvandringen – Socialdemokraterna och Moderaterna – som försöker framstå som dess främsta motståndare.

Göran Persson har i efterhand erkänt att invandringen varit för stor [^⁵]. Magdalena Andersson har till och med sagt att hon vill att "Sverige ska bli mer som Sverige igen" [^⁶].

Jag såg det här komma för mer än 25 år sedan. Stefan Löfven däremot, avfärdade länge all kritik som främlingsfientlighet och fortsatte att driva på en politik som många i dag ser konsekvenserna av.

2. För att vi var bland de första – och betalade priset.

Vi som drev dessa frågor på 90- och 00-talet tillhörde en försvinnande liten minoritet. En minoritet som vågade uttrycka det många tänkte – men som väldigt få vågade säga högt.

Vi utmanade samtliga riksdagspartier och blev bemötta med hat, lögner och smutskastning. Det fanns en uttalad vilja att ”krossa” oss – ord som politiker och media faktiskt använde i samband med att Nationaldemokraterna och andra invandringskritiska grupper började få fotfäste [^⁷].

Vi hängdes ut med namn och bild, kallades nazister oavsett ideologisk nyans, och blev måltavlor för vänsterextremister. Vårt engagemang möttes inte med argument, utan med våld och social utstötning – och med massmedias tystnad eller till och med applåder.

I dag kostar det inte särskilt mycket att säga ”vad fan har vi gjort?” om den migrationspolitik som lett till nästan dagliga skjutningar, sprängningar, klanvåld som är systemhotande [^⁸], religiös extremism, gruppvåldtäkter och ett Sverige som förändrats till oigenkännlighet.

Den som uttrycker detta idag offentligt riskerar i värsta fall lite kontorsskvaller.

Men då – när vi sa dessa saker – kunde du förlora jobbet, vänner, trygghet. Du kunde få hemmet vandaliserat eller familjen hotad. Jag ångrar inte att jag var en av dem som ändå sa det som behövde sägas.

Jag ångrar inte att jag hade självrespekt nog att stå upp för den jag är

Jag ångrar inte att jag stod upp när Fredrik Reinfeldt, som då var Sveriges statsminister, förklarade att "ursvenskt är bara barbari – resten kommer utifrån" [^⁹]. Jag ångrar inte att jag reagerade när Mona Sahlin, en annan tidigare partiledare, sa:

"Vad är svensk kultur? Midsommar, sådana töntiga saker..." och "Sverige måste bebos av människor från alla världens hörn" [^¹⁰].

När uttalanden som dessa, med en föraktfull ton gentemot svensk kultur och historia, kom från landets högsta ledare – då var det vår plikt att säga ifrån.

Jag var en del av en liten hatad minoritet.

Jag ångrar inte att jag motsatte mig de tongivande opinionsbildare som, enligt mitt tycke, har ägnat åratal åt att håna, relativisera eller förminska det svenska.

Bland dessa fanns röster som Barbara Spectre [^¹¹], Helle Klein, Robert Aschberg och Peter Wolodarski – opinionsmakare som i praktiken kom att forma det nya Sveriges världsbild.

Jag var en del av en liten, ofta hatad minoritet som ändå vågade stå upp. Inte för hat – utan för självrespekt, ansvar och framtidstro.

Vi såg att en identitetslös nation, som skäms för sig själv, är ett lätt byte för splittring, våld och förfall – både socialt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Om dubbelmoral och identitet:

När en majoritet av svarta världen över stödjer Black Lives Matter [^¹²], när en majoritet av judar identifierar sig som sionister och försvarar Israels rätt att existera som en judisk stat [^¹³].

När många extrema kurder i Sverige strävar efter en egen nation och när asiatiska länder som Japan och Kina utan omsvep försvarar sin kulturella homogenitet och självständighet – då möts det sällan av fördömanden i väst.

Men när någon som jag, vit, europeisk och nordisk, säger att jag också vill bevara min folks identitet, kultur och framtid – då blir det en skandal.

Jag ångrar inte att jag var en av de få som vågade säga det högt. Jag gjorde det när det var politiskt självmord.

Jag sa det långt innan Sverigedemokraterna ens nått riksdagen – långt innan det var socialt tillåtet att tala om svenskhet utan att omedelbart stämplas som extremist.

Etablissemangets ansvar:

Tvärtom anser jag att det är många av dem som inte tog ställning – särskilt bland dem som haft makt inom media, politik och näringsliv – som bär det största ansvaret för Sveriges förfall.

Medan landet förändrades till oigenkännlighet satt de tysta, eller deltog i kampanjer för att tysta oss som varnade. De borde i dag ställa sig frågan:
"Varför sa jag ingenting? Varför gjorde jag ingenting?"

De som aktivt motarbetade alla försök till debatt om invandringens konsekvenser, och samtidigt hånade eller brännmärkte dem som försökte lyfta frågan, bär ett tungt moraliskt ansvar. Inte bara för vad som sades – utan för allt som inte fick sägas.

Vad jag faktiskt ångrar:

Det jag ångrar mest är vad mitt politiska engagemang kostade – inte bara mig själv, utan även mina närmaste.

Jag offrade min tid, pengar, säkerhet och hälsa för att försöka förändra det svenska samhället. Jag gav allt, men betalade med relationer till vänner, familj och – i viss mån – med min närvaro som far.

Jag önskar att jag varit mer försiktig med att vara öppen om mina åsikter i vissa sammanhang: på skolor, arbetsplatser, till och med under värnplikten. Jag önskar att jag lagt mindre tid på aktivism – och mer på utbildning, karriär och att bygga en stabil grund för mina nära.

Jag förlorade framförallt ovärderlig tid med många av dem jag älskar som nu är borta, som min mamma som gick bort för tio år sedan.

Var det verkligen värt det?

Visst, det är möjligt att våra ansträngningar – vi som tillhörde några av de hundratals röster som vägrade tiga – bidrog till att förändra debatten.

Att invandringskritik nu kan uttryckas offentligt, att utsatta svenskar fått en röst, att svenskvänliga krafter i viss mån fått inflytande.

Men priset var högt. Och med tanke på den otacksamhet, rädsla och undfallenhet jag mötte bland dem som egentligen höll med, är det svårt att känna att det var värt det.

Vi utsattes för hot, våld och repression – medan massmedia ofta blundade eller applåderade. De som i dag tar till orda i trygghet, bygger sina rörelser på våra sår.

Ideologisk lojalitet och falska allianser:

Jag ångrar att jag lät mig själv förföras av ideologiska paketlösningar som jag innerst inne inte trodde på.

Eftersom jag kämpade för svensk suveränitet och motsatte mig massinvandringen, antog jag att jag måste stå tillsammans med vissa politiska extremister – bara för att de råkade dela några av mina ståndpunkter.

Jag trodde att det var priset för att få tala fritt, eftersom det inte fanns några seriösa arenor där våra perspektiv fick finnas.

Jag inbillade mig att jag måste ställa mig bakom konservativa idéer jag aldrig kände samhörighet med: kristen sexualmoral, konservativ dogmatism, ekonomisk nyliberalism. Och kanske framför allt – att jag måste avfärda allt som kom från vänstern eller som kallades ”politiskt korrekt”.

Men sanningen är att jag – då som nu – uppskattar mycket av det som numera hånas inom högern. Det finns verkliga värden i vissa delar av det vi kallar politisk korrekthet: empati, inkludering, civiliserad ton och respekt för individens värdighet. Jag skrev om detta i min artikel Vad jag är tacksam för med politisk korrekthet [^¹⁴].

Jag var aldrig en högerextremist. Jag var bara desperat efter att bli hörd – och valde ibland fel sällskap för att få göra det.

Om tystnad, förakt och vad det kostar:

Jag ångrar också att jag ibland lät tystnaden tala där jag borde ha sagt ifrån. Nej, jag försvarade aldrig hat – men jag svek mig själv när jag inte tydligare tog avstånd från vissa destruktiva tendenser i de kretsar jag rörde mig i. Mycket för att jag ansåg att det inte borde behövas.

Men det fanns faktiskt ett rått förakt i periferin av denna “rörelse” mot svaghet, ett nästan maskinellt tänkande om vilka som ”förtjänade” att få finnas.

Negativ eugenik, förakt mot funktionsnedsatta, hat mot homosexuella – allt sådant borde jag tydligare ha förkastat, inte bara i tanken utan i handling.

Jag har alltid tagit avstånd från den våldsamma och dekadenta skinnskallekulturen. Men jag borde också tagit avstånd från andra vulgära uttryck för svensk nationalism – de som reducerade människor till bara ras eller etnicitet, och som glömde varför man kämpar för ett folk: för att man älskar dem, inte för att man hatar andra.

En del av detta kan förklaras – men inte ursäktas – med ungdomlig naivitet och idealism. Jag trodde att kampen krävde sådana kompromisser.

Men det gör den inte. Det kostade mig mer än jag då förstod. Och det kostade också mina närstående – som fick stå bredvid, se mig bränna broar, och ibland själva bli brända av lågorna jag bar.

Avslutning: Vad jag gör nu

Jag tar med mig det jag är stolt över. Och jag försöker lära mig av det jag gjort som jag i dag ser annorlunda på – eller till och med skäms för.

Jag kommer fortsätta att tala sanning. Men jag kommer vara mer noggrann med hur jag gör det. Jag vill inte längre slösa kraft på att utgjuta mig i sammanhang där det inte finns något att vinna – som på arbetsplatser, släktkalas eller bland människor som redan bestämt sig för att inte lyssna.

Inte för att jag skäms. Utan för att jag har viktigare strider att utkämpa – och mer värdefulla relationer att vårda.

Var min verkliga lojalitet ligger

Jag kommer aldrig mer köpa ideologiska paketlösningar eller låta mig bli utsatt för ideologisk utpressning [^¹⁵]. Bara för att jag är emot antivitism och svenskfientlighet betyder det inte att jag måste omfamna marknadsliberalism, främlingsfientlighet eller en blind nationalism.

Jag tror på tribal självkänsla, europeisk livskraft och en kulturell återfödelse – men inte på sekterism.

Jag behöver inte anpassa mig till abrahamitiska normer bara för att kyrkan en gång dominerade Europa. Min identitet är äldre än så – rotad i nordens jord samt de germanska folkens andlighet, språk och arv.

Jag kommer stötta de krafter som just nu – oavsett färg, block eller ideologisk stämpel – verkar för ett samhälle jag kan leva och dö i med rak rygg.

Jag är inte lojal mot något partiprogram. Jag är lojal mot mig själv.
Mot min familj.
Mitt folk.
Min stam.
Och allt levande.
I den ordningen.

Källförteckning:

1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Almgren

2. Angela Merkel, tal i Potsdam, 16 oktober 2010: ”Multikulti ist gescheitert, absolut gescheitert.”
   BBC News

3. David Cameron, tal i München, 5 februari 2011: “State multiculturalism has failed.”
   The Guardian

4. Nicolas Sarkozy Sarkozy declares multiculturalism "a failure"

5. Göran Persson: Den stora invandringen ett problem

6. Magdalena Andersson, presskonferens 2022: “Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige.” Sverige ska bli mer som Sverige - Tankesmedjan Tiden

7. Göran Persson om Nationaldemokraterna: “Vi ska krossa dem.”
   Uttalande från valrörelsen 2002. Salemmanifestationen - Metapedia

8. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/noa-slaktbaserade-kriminella-natverk-hotar-demokratin

9. Fredrik Reinfeldt, intervju i Dagens Nyheter, 17 december 2012:
   “Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Reinfeldt:

10. Mona Sahlin, “Vi har bara midsommar och sådana töntiga saker…” https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/forminskande-av-svensk-kultur-frodas-pa-vara-myndigheter.ee62e950-13d7-4584-ad94-3cb7bb94fce9

11. Barbara Spectre, intervju i Israeli Broadcasting Authority (ca 2005):
    “Europe is not going to be the monolithic societies they once were... and Jews will be resented for our leading role in this transformation.”

12. Pew Research Center (2021): “Black Americans’ Views of Black Lives Matter.”
    Pew Research Pew: Most say George Floyd's death didn't lead to big racial justice gains

13. Pew Research Center: Pew Research https://www.pewresearch.org/short-reads/2024/04/02/how-us-jews-are-experiencing-the-israel-hamas-war/

14. Ernst Robert Almgren, Vad jag är tacksam för med politisk korrekthet. https://ernstrobertalmgren.substack.com/p/vad-jag-ar-tacksam-for-med-politisk

15. Ernst Robert Almgren, Vägra låta dig utsättas för ideologisk utpressning https://ernstrobertalmgren.com/2024/07/03/vagra-lata-dig-utsattas-for-ideologisk-utpressning/?fbclid=IwY2xjawKcE0xleHRuA2FlbQIxMQABHkfBGoE6H4LQy9BCVKzrPvAebqMVqgsElDqhEwvfX73eKJQ9HY7Ix_3V0d90_aem_dxy_l9HKPh_UrX3U3I6Zpw

Rekommenderad vidare läsning om mina åsikter:

1. Är en positiv nationalism möjlig? Är en positiv nationalism möjlig? – Ernst Robert Almgren

2. Svensk identitet i förändring: Svensk Identitet i Förändring: Utmaningar och Möjligheter – Ernst Robert Almgren

3. Jus sanguinis – var stolt över den du är https://levafett.com/2022/05/23/blodets-ratt-var-stolt-over-den-du-ar/comment-page-1/

4. Alla människor behöver sitt förlovade land Alla män och kvinnor behöver sitt förlovade land – Ernst Robert Almgren

5. Hur jag blev vän med en centerpartist och varför jag fortfarande skriver om svenskfientlighet Om min vänskap med en centerpartist och varför jag skriver om svenskfientlighet – Ernst Robert Almgren

6. Om antivitism – inledning Antivitism del 1 – hatet mot vita som ingen vågar tala om – Ernst Robert Almgren