Myten om svenska värderingar – en antivit illusion som förnekar vår identitet

Hur västvärldens egen självbild monterar ner våra nationer – och varför andra folk inte gör samma misstag.

I Sverige, liksom i många andra västländer, påstås det att vi är "våra värderingar" – att det är demokrati, öppenhet och allas lika värde som gör oss till svenskar. Men vad händer om dessa värderingar inte är unika? Vad händer om det vi lärt oss att försvara inte längre skyddar oss – utan raderar oss? Denna artikel granskar myten om svenska värderingar och varför den bara riktas mot vita nationer.

Inledning: Exportmyten om liberala värderingar

I nästan alla västerländska demokratier upprepas myten om att deras nationella identitet vilar på universella värderingar som demokrati, allas lika värde och öppenhet. I Sverige kallas dessa "svenska värderingar", i Tyskland talar man om "tyska värderingar", och i USA lyfts "amerikanska värderingar" som något unikt för dem själva – men det är alltid samma exportprodukt.

Det intressanta är att dessa värderingar påstås vara det som definierar nationen, samtidigt som de i praktiken är desamma i nästan hela västvärlden. Om det verkligen vore "svenska" värderingar skulle de vara unika för Sverige.

Istället är de utbytbara, replikerbara och används som moralisk valuta i samtliga vita västerländska länder.

Den svenska statens egen webbsida listar till exempel "jämlikhet", "individualism" och "öppenhet" som centrala svenska värderingar [^1] – men dessa värderingar upphöjs också i Danmark, Tyskland, Storbritannien, Kanada och USA.

I Tyskland har man till och med ett ord för det: Verfassungspatriotismus – författningspatriotism – där lojaliteten inte ska riktas mot ett folk eller en kultur, utan mot grundlagen och abstrakta principer [^2].

Denna globala kliché framställs som nationellt unik, men i själva verket verkar den som ett lösningsmedel: den löser upp det som gör en nation till just en nation – det vill säga språk, kultur, traditioner och den etniska kontinuitet som naturligt växer fram inom ett folk. Det är ironiskt: värderingarna som sägs vara vårt fundament är samma värderingar som garanterar att fundamentet kommer eroderas.

Del 1 – Var denna myt används – och var den inte används

Det är ingen slump att denna myt – att nationens identitet bygger på universella värderingar – nästan uteslutande förekommer i västerländska, vita nationer. Vi hör den gång på gång i Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada och USA. Den upprepas i officiella dokument, i skolor, i media och av politiska ledare. Men vi hör den inte i stora, icke-västerländska civilisationer.

Kina säger inte att kinesiskhet bygger på "allas lika värde" eller "öppenhet". I Kina bygger nationens själ på blod, historia och en obruten kulturell kontinuitet [^3]. I Japan framhålls inte abstrakta värderingar som grunden för japansk identitet – där är det självklart att vara japansk är att tillhöra det japanska folket [^4].

Israel har i sin grundlag fastställt att Israel är en judisk stat för det judiska folket [^5]. Turkiet talar inte om öppenhet som ett nationellt ideal – tvärtom försvarar de sin etniska och kulturella identitet aktivt, trots omfattande turkiska minoriteter i andra länder [^6].

De länder som inte upphöjer dessa "liberala värderingar" till nationens fundament är ofta mer stabila i sin identitet och mer resistenta mot upplösande globalistiska krafter. De bygger sin sammanhållning på det som är naturligt för ett folk: språk, religion, traditioner och blodsband.

Detta är alltså inte en universell sanning – det är en västerländsk ideologisk exportprodukt som i praktiken bara riktas mot vita nationer.

Del 2 – Den billiga gemenskapen och varför man sänker inträdeskraven

Om du vill sänka värdet på en gemenskap, gör den så lättillgänglig som möjligt. Det gäller exklusiva gym, finare restauranger och privata medlemsklubbar – och det gäller nationer. Ett gym som erbjuder gratis medlemskap till alla utan krav på engagemang eller deltagande förlorar snabbt sitt värde. En restaurang som öppnar dörrarna för gratisätare blir snart tom på både kvalitet och status.

När staten säger att allt som krävs för att bli svensk, tysk eller brittisk är att bekänna sig till plattityder som "allas lika värde", "tolerans" och "öppenhet", är det som att öppna portarna till en exklusiv bar och ropa: "Fri bar för alla – för evigt." Till slut finns det ingen kvar som värderar platsen – för det som tillhör alla, tillhör ingen.

Det är detta som sker i västvärlden idag. Gemenskapen har gjorts så billig att den blivit meningslös.

Men varför vill makthavare sänka värdet på nationell tillhörighet?

Därför att det är ett effektivt sätt att urholka ett folks styrka. Ett sammanhållet folk med stark identitet är svårare att styra, svårare att splittra, svårare att ersätta.
Genom att göra gemenskapen så abstrakt och lättillgänglig som möjligt, blir det också lättare att fylla nationen med nya grupper – oavsett om de har någon faktisk koppling till folkets historia, kultur eller biologi.

Detta är inte bara ett svenskt fenomen. Samma strategi används i flera västländer, ofta i kombination med lagstiftning som aktivt motverkar att etniska majoriteter får organisera sig som grupp [^7].

Del 3 – Integrationsparadoxen: Varför integration misslyckas och identiteter kollapsar

När horder av människor från andra delar av världen flyttar till väst, utgår politiker från att dessa nya medborgare ska lära sig att omfamna de "svenska", "tyska" eller "amerikanska" värderingarna. Men vad är det man egentligen försöker lära dem?
Man försöker lära dem att överge sina egna starka identiteter – språk, religion, kultur och familjesammanhållning – och istället anta den västerländska icke-identiteten: ett urvattnat ideal om att "vara öppen", "respektera olikheter" och "acceptera allas lika värde".

Det är en omöjlig uppgift. De som kommer hit vet ofta mer om identitetens värde än vi själva. De vet att en stark etnisk gemenskap är en källa till kraft, skydd och mening. Därför väljer många invandrare att behålla sina egna språk, sina traditioner och sin kulturella särart, samtidigt som de utnyttjar de rättigheter som det västerländska samhället frikostigt erbjuder [^8].

Det som västvärlden försöker genomföra är i praktiken en sorts inventerad imperialism – en omvänd kolonialism.

Men till skillnad från traditionell imperialism, där ett folk försöker prägla och forma andra, försöker den här ideologin upplösa alla folk. Man importerar stora befolkningsgrupper, men försöker sedan få både dessa och den inhemska befolkningen att överge sina identiteter.

Det är ett projekt som i förlängningen hotar alla etniska och kulturella gemenskaper, inklusive de nya grupper som har flyttat hit. I teorin låter det kanske tolerant – i praktiken är det en destruktiv utplåning av tillhörighet på alla sidor.

Det är därför som denna form av integration nästan alltid misslyckas. Människor söker mening, förankring och gemenskap. Det som erbjuds i väst – en abstrakt, rotlös värdegrund – kan aldrig ersätta familjebanden, stamlojaliteten och det kulturella arvet som människor intuitivt värderar högre [^9].

Del 4 – Det biologiska bandets sanning och den selektiva synen på kulturell appropriering

Det finns en djup instinkt i oss människor som värderar biologiska band och etnisk tillhörighet, även om samhället försöker få oss att låtsas som om dessa band är oviktiga.

När två spädbarn förväxlas på BB, säger vi inte: "Det spelar ingen roll – de är ju bara människor, och det är vad som räknas." Tvärtom – vi förstår omedelbart att det biologiska bandet mellan förälder och barn är unikt och oersättligt. När adopterade barn söker sina biologiska föräldrar är det inte bara en sökning efter information – det är en sökning efter sig själva [^10].

När svenskättade amerikaner deltar i DNA-program som Finding Your Roots eller reser till Sverige för att besöka byn deras förfäder lämnade för hundra år sedan, gråter de av en känsla av tillhörighet och hemkomst som transcenderar juridiskt medborgarskap [^11]. Vi vet intuitivt att blodet betyder något.

Men det är här den moderna paradoxen blir tydlig.
När människor från andra folk vill bevara sina traditioner, sina kläder, sina frisyrer eller sina andliga uttryck – så försvaras detta som en rätt till kulturell överlevnad. När vita människor däremot flätar håret i rastaflätor, bär fjäderskrudar eller försöker gestalta icke-vita i film – då anklagas de för kulturell appropriering, whitewashing eller kolonial infiltration [^12].

Detta avslöjar den dolda regeln: att alla andra folk har rätt till en exklusiv identitet – utom vita.

Och varför är det så? För att även våra motståndare vet:
Det som tillhör alla – tillhör ingen.
Det som är fritt att appropriera – förlorar sitt värde.

Del 5 – Vad vi innerst inne vet

Vi vet att biologiska band betyder något. Vi vet att rötter spelar roll. Vi vet att folk och kultur inte kan lösas upp i värdegrunder utan att något går förlorat.

Vi vet det när barn förväxlas på BB.
Vi vet det när adopterade söker sina biologiska föräldrar.
Vi vet det när svenskättlingar gråter av tillhörighet på en släktgård i Småland.
Vi vet det när andra folk försvarar sina traditioner, sina kläder och sina gränser.
Vi vet det när kulturell appropriering upprör – för det som tillhör alla, tillhör ingen.

Ändå tvingas vi i väst låtsas som om dessa insikter är förbjudna, som om nationen är en idé som vem som helst kan ta på sig som en jacka. Men en nation är inte en jacka. En nation är en utvidgad familj, bunden av språk, historia och blod. En nation är inte en värdegrund – det är ett folk.

Om vi inte vågar försvara det som faktiskt gör oss till oss – då kommer det till slut inte finnas någon kvar som minns vad det betydde att vara svensk, tysk eller fransk. Bara tomma ord, utan kött, utan rötter.

Vill du läsa mer

Tack för att du läste.
Vill du läsa fler texter som vågar ställa förbjudna frågor om identitet, kultur och vår tids självmotsägelser? Följ mig här på Substack.

Dela gärna denna artikel om du tycker att vi behöver prata mer ärligt om vilka vi är – och vad vi riskerar att förlora.

Vad tänker du? Kommentera gärna nedan – jag läser allt.

Källförteckning

[^1] Sweden.se – This is Sweden. Svenska institutet. Tillgänglig: https://sweden.se/life/society/this-is-sweden

[^2] Müller, Jan-Werner. Verfassungspatriotismus. Princeton University Press, 2007.

[^3] Callahan, William A. China: The Pessoptimist Nation. Oxford University Press, 2010.

[^4] Lie, John. Multiethnic Japan. Harvard University Press, 2001.

[^5] Knesset. Basic Law: Israel – The Nation-State of the Jewish People. 2018.

[^6] Aktürk, Şener. Regimes of Ethnicity: Comparative Analysis of Germany, the Soviet Union, and Turkey. Cambridge University Press, 2012.

[^7] Mudde, Cas. The Far Right Today. Polity Press, 2019. (Se särskilt avsnitt om "ethnic majority disempowerment" i väst.)

[^8] Goodhart, David. The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Penguin, 2017.

[^9] Putnam, Robert D. E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century. Scandinavian Political Studies, 2007.

[^10] Grotevant, Harold D. Adoptive Identity and the Process of Adoption. Adoption Quarterly, 1997.

[^11] Exempel från tv-serien Finding Your Roots med Henry Louis Gates Jr. (PBS).

[^12] Young, James O. Cultural Appropriation and the Arts. Wiley-Blackwell, 2008.