Vithet som diagnos – När psykologin gick från läkande till skuld

Vit fragilitet och privilegier – när pseudovetenskapen pekar ut de vita som hot

Psykologin har länge varit ett verktyg för kunskap och läkande. Men i en ny ideologisk strid beskrivs ”vithet” som ett patologiskt tillstånd – inte en kultur, utan ett trauma, ett hot. Vad händer när psykologin, som skulle hela, börjar skuldbelägga människor för deras hudfärg?

1. Vithet som diagnos – en ny pseudovetenskap

Termen white fragility myntades av organisationskonsulten Robin DiAngelo i en artikel 2011 och blev ett globalt begrepp efter hennes bok från 2018 med samma namn. Hon beskriver hur vita snabbt blir defensiva när deras roll i rasism påtalas, något hon menar är ett tecken på en djupt rotad, men ofta omedveten, rasistisk struktur inom vit identitet [^1].

Inom den akademiska grenen kritiska vithetsstudier – som är en del av kritisk rasteori (CRT) – behandlas vithet inte som en kulturell eller etnisk identitet, utan som ett socialt konstruerat privilegium som bär på ett inneboende förtryck. Vithet ses här som något som måste "avprogrammeras" eller avläras – ett slags psykologiskt tillstånd som cementerar systemisk rasism, oavsett individens avsikter.

Men föreställ dig att en psykolog, forskare eller opinionsbildare föreslog att judar måste avlära sig sin judiskhet. Eller att svarta borde avprogrammeras från sin svarthet. Det skulle med rätta väcka protester. Ändå sker just detta när det gäller vita – ofta med akademiskt stöd och offentliga resurser.

Denna idé har rötter i 1970-talets radikala rasteorier. Den svarta psykologen Bobby E. Wright skrev i The Psychopathic Racial Personality (1974) att vita människor, som kollektiv, är oförmögna till empati gentemot andra grupper – ett påstående han menade var vetenskapligt förankrat, men som saknar empiriskt stöd [^2]. Liknande tankegångar återkommer idag i begrepp som toxic whiteness, där vithet ses som ett destruktivt tillstånd i sig, och racialized trauma, där vita pekas ut som källan till andra gruppers trauman – oavsett individens beteende eller värderingar.

Det finns inga biologiska eller neuropsykologiska belägg för att vithet i sig är kopplad till psykopatologi. Ändå används psykologins språk för att beskriva vithet som ett slags latent sjukdomstillstånd, något som måste erkännas, bekämpas och i viss mån botas – inte genom individuell terapi, utan genom ideologisk omprogrammering.

2. Terapi som kollektiv skuld

Den nya pseudopsykologin stannar inte inom universitets föreläsningssalar. På amerikanska campus uppmanas vita studenter att skriva brev där de uttrycker "kollektiv skuld" för rasism de aldrig begått, och i vissa DEI-program (Diversity, Equity, Inclusion) uppmuntras de att "bekänna" sin vithet – inte sina handlingar, utan sin hudfärg [^3]. Detta är inte terapi. Det är en ritualiserad botgöring där skuld är kopplat till identitet, inte beteende.

Också inom svensk utbildning har denna trend börjat ta form. Vissa psykologiprogram introducerar nu postkoloniala teorier och kritiska vithetsstudier som tolkningsramar – inte som perspektiv bland flera, utan som sanningar om makt, skuld och identitet. Detta ökar risken för att oskyldiga individer – särskilt unga – bär på en konstant känsla av att vara fel, farlig eller förtryckande, endast på grund av sin bakgrund.

Den uttalat antivita aktivisten och forskaren Tobias Hübinette har vid flera tillfällen föreläst på svenska universitet om kritiska vithetsstudier. I hans texter beskrivs vithet som ett "normativt tvångssystem" som måste dekonstrueras – något som rimmar illa med psykologins grundläggande princip om individuell förståelse och inre läkande [^4].

Än mer oroväckande är att även myndigheter legitimerar detta tänkande. Länsstyrelsen i Stockholms län har publicerat rapporter där man hävdar att "vita privilegier" fortplantas genom psykologiska och organisatoriska mekanismer, och att dessa måste hanteras genom strukturella insatser på arbetsplatser och inom vården [^5]. Men när dessa insatser går från att korrigera orättvisor till att stigmatisera en viss grupp – vita – då har man övergett både vetenskaplig integritet och jämlik etik.

Istället för att hela samhällsklyftor riskerar sådana initiativ att förstärka den splittring de påstår sig vilja motverka. När vit identitet behandlas som ett problem i sig, bekräftar man ett narrativ där vissa grupper aldrig kan vara oskyldiga – bara mer eller mindre skyldiga.

3. Vit skuld – terapi eller övergrepp?

Vad händer med ett barn som får höra att något i dess hudfärg är farligt, skadligt eller kopplat till historiskt förtryck? Psykologin vet redan svaret – det skapar skam, förvirring och osäkerhet i identiteten. När barn eller unga lär sig att de är en del av ett kollektivt förtryck, oavsett vad de själva gjort, ökar risken för depression, passivitet och cynism [^6].

Det är inte svårt att förstå varför. Att stämpla någon med kollektiv skuld är en form av psykologiskt övergrepp – oavsett vilken grupp det gäller. Det gör individen till syndabock för något han eller hon inte haft någon del i. Ändå börjar detta nu ske under terapins flagg. Istället för att stärka individens självinsikt och förmåga att hantera sitt liv, får vissa nu höra att de – på grund av sitt kön eller sin hudfärg – bär ett osynligt arv av skuld som måste bekännas innan de kan bli hela.

När terapi förvandlas till ideologisk rättelse snarare än individuell bearbetning, hamnar människan inte i centrum – utan symbolen. Vita individer blir representanter för en historisk struktur, inte personer med egna berättelser. Det underminerar självkänslan, särskilt i unga åldrar, och bryter ner känslan av trygg tillhörighet – både på grupp- och individnivå.

Tänk om samma princip skulle tillämpas på andra grupper: att en svart person föds med kollektiv skuld för vad andra svarta gjort, eller att en muslim bär ansvar för tidigare generationers erövringskrig. Det skulle med rätta kallas rashat eller uppvigling. Men när det gäller vita accepteras detta allt oftare som "kritik", "utbildning" eller "medvetandegörande".

Den här typen av moralisk asymmetri är inte bara orättvis – den är farlig. Skuldbeläggning kan skapa motreaktioner: bitterhet, avståndstagande och i värsta fall extremism. Psykologin borde veta bättre än att leka med krafter den en gång varnar för – skam, avhumanisering och kollektivt självförakt.

För en genomgång av liknande mekanismer kring manlig skuld, se artikeln Nio psykologiska effekter av skambeläggande riktat mot män [^7].

4. När läkandet blir ideologi

Psykologi borde vila på individuell förståelse – inte identitetspolitik. Ändå behandlas idag "vita" ofta som en homogen grupp med ett inneboende problem, ett kollektivt ansvar att erkänna. När detta synsätt förs in i terapi eller utbildning förminskar man människans komplexitet. Det blir inte läkande, utan förenkling – inte förståelse, utan stigmatisering.

Ironin är påtaglig: De institutioner som mest av alla borde förstå hur farligt kollektiv skuldbeläggning är – psykologiska och terapeutiska utbildningar – är ibland de som nu mest hängivet deltar i den. Det gäller inte bara hudfärg. Begrepp som toxisk maskulinitet har också institutionaliserats, trots att American Psychological Association (APA) 2019 erkände att begreppet kan vara kontraproduktivt om det används för att patologisera män i allmänhet, snarare än att analysera beteendemönster [^8].

Samma problem återfinns nu i föreställningen om toxisk vithet. Istället för att analysera idéer, strukturer eller handlingar, förflyttas fokus till identitet – något människan inte valt, men ändå förväntas be om ursäkt för. Det är en farlig utveckling. Om vi börjar tillämpa psykologisk och etisk bedömning på hela grupper – baserat på hudfärg eller historia – öppnar vi Pandoras ask.

För bakom varje historiskt privilegium finns också ett historiskt sår. Varje folkgrupp har både förövare och offer i sitt arv. I Turkiet har jag inga "vita privilegier" – men turkar har det. Som det ska vara. För att tala om rättvisa måste vi erkänna kontext, inte använda universella mallar för skuld och makt som ignorerar den lokala verkligheten.

När terapi blir politikens förlängda arm, riskerar den att förlora det som gör den helande: att se människan, inte symbolen.

5. En vetenskap värd att rädda

Det finns inga vetenskapliga belägg som kopplar vit hudfärg till psykopatologi. Däremot finns det växande kritik mot begrepp som white fragility och toxic whiteness, eftersom de tenderar att reducera komplexa individers upplevelser till skuld utifrån identitet – snarare än att fokusera på faktiska handlingar eller relationer. Många forskare har påpekat att dessa begrepp bygger mer på ideologiska antaganden än på empirisk evidens [^9].

En psykologi värd namnet måste återgå till sin kärna: att förstå människan som individ, med unika sår, mönster och möjligheter. Den får inte bli ett redskap för att bestraffa kollektiva identiteter.

Historien ger oss gott om exempel på hur psykologin tidigare använts som vapen. Homosexuella tvångssteriliserades och diagnosticerades som sjuka långt in på 1900-talet. Kvinnor klassades som hysteriska för att de inte fogade sig i sociala normer. Arbetarklassmän betraktades som kognitivt underlägsna på grund av sin bakgrund – och nekades utbildning eller vård.

Alla dessa övergrepp motiverades av samtidens ”vetenskap”. Det visar att när psykologi slutar utgå från individen, blir den snabbt till ett maktinstrument. Vi borde ha lärt oss av det.

Idag riskerar vi att upprepa misstagen – fast med nya syndabockar. När hudfärg, kön eller kultur görs till indikatorer på skuld, göder vi nya hierarkier och osynliggör nya offer.

Vi behöver en psykologi som ser människan – inte myten. En vetenskap som vågar tala om ansvar utan att använda terapi som politikens verktyg.

Avslutning – Psykologin måste återvända till människan

Psykologins uppgift är inte att döma – utan att förstå. Den ska hjälpa individen att möta sitt inre liv med ärlighet, mod och nyfikenhet. När psykologin i stället börjar definiera människor utifrån hudfärg, kön eller kultur som en form av diagnos, tappar den sin själ.

Att stigmatisera en hel grupp människor – utan att ta hänsyn till individens livsresa, val eller kamp – är inte bara ovetenskapligt. Det är omänskligt.

Visst kan vi tala om psykologiska mönster i grupper. Men då måste det ske med vetenskaplig försiktighet, respekt för undantagen och med syftet att förstå, inte fördöma. När vi i stället pekar ut vissa identiteter som problem i sig – då är det inte längre psykologi. Då är det ideologi.

Vi förtjänar bättre. Som vita, som svarta – och som människor. För att rädda psykologin från att bli ännu ett verktyg för polarisering och politisk kamp, måste vi återföra den till dess grundprincip: att se varje människa som en unik bärare av mening, smärta, möjligheter och ansvar.

Och det kräver mod. Mod att stå emot trender. Mod att säga: “Jag är inte ett system – jag är en människa.”

Källförteckning

[^1]: DiAngelo, R. (2018). *White Fragility: Why It's So Hard for White People to Talk About Racism*. Beacon Press.

[^2]: Wright, B. E. (1974). *The Psychopathic Racial Personality and Other Essays*. Third World Press.

[^3]: Se exempel i DEI-manualer från [University of Washington](https://hr.uw.edu/diversity/) och [Smith College](https://www.smith.edu/about-smith/diversity-equity-inclusion).

[^4]: Hübinette, T. (2017). *Kritiska vithetsstudier i Sverige – en översikt*.

[^5]: Länsstyrelsen Stockholm. (2022). *Förebygga diskriminering i arbetslivet*. [PDF-länk](https://www.lansstyrelsen.se/download/18.4e0415ee186f5e8bc7c1f1f/1658484370815/F%C3%B6rebygga-diskriminering-i-arbetslivet.pdf)

[^6]: McWhorter, J. (2021). *Woke Racism: How a New Religion Has Betrayed Black America*. Penguin Books.

[^7]: Almgren, R. (2023). *Nio psykologiska effekter av skambeläggande riktat mot män*. Maskulint.se. [https://maskulint.se/om-manlighet/nio-psykologiska-effekter-av-skambelaggande-riktat-mot-man](https://maskulint.se/om-manlighet/nio-psykologiska-effekter-av-skambelaggande-riktat-mot-man)

[^8]: American Psychological Association (2019). *Guidelines for Psychological Practice with Boys and Men*. Se även: Brooks, D. (2019). “The Problem with the APA’s Guidelines for Men.” *New York Times*.

[^9]: Pluckrose, H. & Lindsay, J. (2020). *Cynical Theories: How Activist Scholarship Made Everything About Race, Gender, and Identity*. Pitchstone Publishing.