Tjatet om patriarkatet – en jakt som döljer var makten finns idag

Det gamla patriarkatet är borta, men fiendebilden består. Incels har blivit kulturens nya syndabockar – och kanske är det just starka män man egentligen längtar efter.

Vi lever i en tid där kvinnor har fler friheter, längre livslängd och bättre utbildningsnivåer än någonsin. Ändå fortsätter medierna att prata om patriarkatet och varna för incels i dess spår. Varför? Kanske för att samhället undermedvetet vill att män ska resa sig – inte vika sig.

När jag läser recensionen av Patronyme av Vanessa Springora i Svenska Dagbladet [^1] slås jag av hur bekant retoriken känns. Trots att maktbalansen i västvärlden har förändrats radikalt de senaste decennierna, återkommer samma berättelse:

kvinnan som offer för mannens lust, den patriarkala strukturen som fortfarande dominerar, den farliga mannen som måste kontrolleras. Det är som om tiden stått still.

Vi lever inte längre i ett patriarkat – men vi låtsas som om vi gör det

Samtidigt lever vi i en verklighet där kvinnor i väst har fler rättigheter än någonsin och dominerar sådant som universitetsvärlden [^2] och även har juridiska och sociala fördelar mot män i exempelvis vårdnadstvister [^3].

Inom stora delar av offentlig sektor och kulturvärlden är kvinnor i majoritet och har också ofta mer socialt inflytande än män [^4]. Kvinnor får oftare mildare straff för samma brott [^6]. I flera av de nordiska länderna har vi dessutom nått en punkt där kvinnors inkomstutveckling ökar snabbare än männens, särskilt i yngre generationer [^7].

Ändå fortsätter det att tjatas om patriarkatet – som om vi levde kvar i 1950-talets strukturer (som ofta också överdrivs). Ofta gör man detta med hänvisning till en väldigt liten minoritet av extremt framgångsrika män som Elon Musk eller Bill Gates, som om de representerade majoriteten.

Och så har vi incels. Detta ständiga spöke som medierna älskar att piska upp rädslan kring. Trots att incels i praktiken är en marginell och ofta självdestruktiv grupp, används de ofta som exempel på manlighetens yttersta förfall i ett bredare lager av män.

I själva verket kan fokuset på incels vara en projektion av en mycket djupare kulturell rädsla: att kvinnor i ett fritt parningsspel kan tvingas möta sin egen aversion mot "vanliga" män – de som inte är tillräckligt framgångsrika, snygga eller socialt dominanta för deras smak [^5].

Kan detta förklara varför de gamla medierna och feminister fortsätter att hålla dessa två spöken vid liv? Vad fyller det annars för funktion – och vad avslöjar det om vår tid?

Schrödingers feminist – en modern paradox

En annan möjlig förklaring är att den feministiska självbilden har fastnat i ett slags Schrödingers paradox (som numer är välkänd även i detta sammanhang):

Kvinnor är starka, självständiga och fullständigt kapabla – men också evigt utsatta för männens makt, blick och ord. De vill inte att män ska "mansplaina", men de kräver samtidigt att bli skyddade från kränkningar, kritik och ibland till och med från sina egna val.

Denna dubbla position är svår att ifrågasätta, eftersom varje invändning kan bemötas med att man "inte förstår kvinnors erfarenhet". Men om kvinnor är så starka, varför krävs då så mycket skydd?

Om patriarkatet är så förkrossande, varför är det män som toppar självmordsstatistiken [^8] och ofta kvinnor som vinner sociala, juridiska och utbildningsmässiga fördelar i vår tid?

Kanske lever inte feminismen längre i verkligheten – utan i sin egen föråldrade självbild. Det patriarkat man vill bekämpa har för länge sedan mist sitt grepp, men att släppa taget om kampen vore att förlora sin identitet.

Man talar exempelvis sällan om varför så kallade incels ens finns och dessutom växer i antal, främst i Kina och Indien.

En anledning är att i en fri sexualmarknad gäller Paretoprincipen – ofta förenklat till 80/20-regeln – där 20 % av männen har en oproportionerligt stor andel av de sexuella och romantiska relationerna [^9].

I denna marknad riktar sig de flesta kvinnor mot de mest attraktiva männen, medan män med sämre status riskerar att hamna i total ensamhet.

Detta är inte ett fiktivt scenario – vi ser det redan i data kring dejtingsappar där de flesta kvinnor väljer en liten elit av män [^10].

Det finns här troligtvis en dold rädsla hos många: Att kvinnor i ett samhälle utan traditionella normer och förväntningar kan behöva möta sitt eget obehag inför att "nöja sig" med män de inte begär [^11].

Istället för att prata om detta biologiska och psykologiska dilemma har man skapat en moralisk syndabock i form av incels, som får bära hela skulden för den relationsdynamik de själva inte styr över.

Incels fungerar alltså som ett slags kulturellt skrämselverktyg:

• "Bli inte som dem."

• "Det här är manlighetens sämsta sida."

• "Det är deras fel."

Men vad händer om vi istället ser incelfenomenet som ett symtom på en större obalans i våra relationer, våra ideal och våra biologiska drifter?

Detta är något jag tagit upp tidigare här: Vi tror att sex ska göra oss lyckliga – evolutionen håller inte med

Ett evigt shit-test?

Det finns en teori inom relationspsykologin och den maskulina samtidsdebatten som kanske kan hjälpa oss att förstå varför vissa kvinnor – och i förlängningen hela feministiska narrativ – fortsätter att attackera män trots att maktbalansen har förändrats.

Det kallas för ett "shit-test".
Ett begrepp hämtat från attraktionsteori som beskriver hur kvinnor, medvetet eller omedvetet, testar mäns självförtroende, gränser och förmåga att stå pall. Det är inte illvilja – det är ett sätt att sålla bort de osäkra från de pålitliga. Den man som står kvar trots press och provokation väcker respekt, medan den som viker ner sig förlorar attraktionskraft.

Vad händer om vi skalar upp detta till samhällsnivå?
Kanske är det kulturella tjatet om patriarkatet och de återkommande angreppen på manligheten ett kollektivt shit-test.

När män började lyssna på feministiska krav om att bli "snällare", "känsligare" och "mer lyhörda" – vad hände då?

Respekten för dessa män minskade.

Kvinnor som i decennier krävde mer känslomässigt tillgängliga män visade i praktiken en preferens för de män som behöll sin egen väg, som stod emot det kulturella trycket och inte gjorde sig själva ofarliga för att bli godkända.

Jordan Petersons tårar är ett belysande exempel. När han grät offentligt i samband med sin sjukdom och sin kamp för traditionella ideal, blev han hånad av feministiska skribenter och profiler. Samma hånfulla språkbruk användes när Greta Thunberg anklagade Andrew Tate för att ha 'small dick energy' [^12].

Här mötte vi samtidens paradox i realtid: Män ska visa känslor – men rätt sorts känslor, vid rätt tillfälle, och framför allt inte sårbarhet som kan uppfattas som svaghet.

Jag har även tagit upp detta tidigare på Substack: De säger att män ska visa känslor – men hånar oss när vi gör det

Det finns ett obekvämt mönster här:
Kvinnor sätter regler – men de respekterar bara den som vågar bryta dem, med en viktig caveat (bara män de åtrår får bryta mot dem).

Det är som om den eviga konflikten med patriarkatet har blivit ett sätt att kalla på män som vågar stå upp, vågar sätta gränser, vågar dominera sitt eget liv – trots att kulturen säger åt dem att anpassa sig.

Eller för att tala klarspråk:
Kanske vill de egentligen att vi ska stå emot dem.

Duttons spiteful mutants och den biologiska dekadensen

Den brittiske forskaren Edward Dutton har lanserat en omstridd men tankeväckande teori: "Spiteful mutants" – illvilliga mutationer – syftar på individer vars genetiska eller psykologiska avvikelser hade selekterats bort i tidigare samhällen men som i dagens trygga och överbeskyddade miljö får utrymme att reproducera sig och påverka kulturen [^13].

Dutton menar att moderna samhällen med låg selektionstryck och hög resursöverflöd tillåter spridningen av psykologiska mutationer som främjar dysfunktionella beteenden, låg fertilitet och ideologier som underminerar gruppens långsiktiga överlevnad [^14]. Med andra ord: vi har skapat en miljö där det som är svagt, skadligt och självdestruktivt inte bara överlever – det får makt.

När man ser sig om i samtidens ideologiska landskap kan det vara svårt att inte dra paralleller. Flera av de mest inflytelserika rösterna inom modern feminism, klimataktivism och social rättvisa har ett gemensamt drag: en kroppslig och psykologisk skörhet.

Det är inte ovanligt att dessa profiler – ofta unga kvinnor – bär ett utseende präglat av låg fertilitet, ätstörningsideal, eller till och med drag som för tankarna till alkohol- eller drogskador:

• Smala, barnspeglande kroppar.

• Ögon som sitter ovanligt långt ifrån varandra – ett klassiskt tecken på psykisk skörhet och biologisk stress [^15].

• Uttryck som signalerar förakt mot det friska, starka och vitala.

Självklart finns det undantag, men det är svårt att bortse från den estetiska symbolik som ofta upprepar sig: svaghet som ideal, skörhet som dygd, sterilitet som mål.

Duttons teori är kontroversiell, men den öppnar för en obehaglig tanke:
Kanske har vi byggt ett samhälle där de som är genetiskt och psykologiskt minst lämpade att leda, får tolkningsföreträde.

Och kanske är det därför de hatar styrka – för att den blottlägger deras egen svaghet.

Det här mönstret kan ses som en biologisk dekadens:
Ett kulturellt skifte där livskraft, fertilitet och fysisk närvaro föraktas – medan sterilitet, neuroser och ideologisk självutplåning hyllas.

Frågan är:
Vem vinner i längden? De spiteful mutants som förespråkar låg reproduktion, könsupplösning och självhat – eller de som bygger starka familjer och återtar sin kropp, sin manlighet och sitt liv?

Vänstern och patriarkatet som rökridå

Det finns ytterligare ett skäl till varför gamla medier och delar av vänstern fortsätter att fokusera på patriarkatet och incels: det fungerar som en politisk rökridå.

I takt med att migrationsrelaterad brottslighet, hederskultur och kvinnoförtryck kopplat till vissa invandrargrupper blivit svårare att ignorera, har det blivit allt mer obekvämt för vänstern att hålla fast vid sin gamla analys av makt och förtryck [^16]. Istället för att justera sina teorier om strukturellt förtryck, har man flyttat fokus – från de mest akuta hoten mot kvinnor till de mest ofarliga.

Den vita, tafatta, ensamma mannen i väst är en tacksam måltavla:

• Han försvarar sig sällan.

• Han saknar socialt och politiskt skydd.

• Han är en symbol för ett maktsystem som redan är på väg ut.

Att fortsätta piska upp moralpanik kring "giftig manlighet", patriarkatet och incels skapar en illusion av att man bekämpar kvinnoförtryck, samtidigt som man undviker att konfrontera mångkulturella och importerade strukturer där kvinnoförtrycket idag är som mest konkret.

Varför pratar vi om incels men inte om hedersvåld?
Varför pratar vi om patriarkala normer i väst men inte om könssegregering i parallellsamhällen?

Varför är det enklare att håna Jordan Peterson än att ta en debatt om moralpoliser i svenska förorter?

Svaret är smärtsamt: Det är enklare att slå mot de egna.
Det är säkrare att kritisera män som tillhör den kultur där yttrandefrihet, självreflektion och debatt är tillåtna.

Patriarkatet är alltså en perfekt symbol – en bekväm fiende som inte slår tillbaka.

Och medan vänstern projicerar sin kamp på en manlig kultur som redan är försvagad, växer andra maktstrukturer i det tysta. Strukturer som har både vilja och förmåga att forma framtidens samhälle – och som inte bryr sig det minsta om västerländsk feminism.

Slutsats – Män behövs, och det vet alla

Trots årtionden av feministiska kampanjer, politiska reformer och medial propaganda som syftar till att försvaga traditionell manlighet, är det uppenbart att män fortfarande behövs.

Inte som urvattnade, skuldmedvetna karikatyrer, utan som hela, starka, ansvarstagande och beslutsamma män.

Det kanske är därför patriarkatet och incels fortfarande är så populära slagträn – för att de fungerar som kulturella lockrop.

Kanske är det ett sätt att, om än omedvetet, försöka väcka de män som slutat kämpa, slutat sätta gränser, slutat vara farliga – och därmed blivit ointressanta.

Det är som om samhället i grunden inte vill att män ska ge upp.
Det är som om det finns ett dolt budskap under anklagelserna, hånen och smutskastningen:
"Stå upp ändå. Visa oss att ni inte viker ner er. Bevisa att ni fortfarande är män."

För vad händer om män gör precis som de blir tillsagda?
Vad händer om de blir ofarliga, undfallande och självförnekande?
Respekten försvinner. Attraktionen dör. Och den kulturella balansen kollapsar.

Därför är kanske det viktigaste svaret på hela denna diskussion inte att bli arg eller gå i försvar – utan att lugnt och orubbligt fortsätta vara män.

Att ta plats. Att bygga. Att bära ansvar.
Och att förstå att manlighet aldrig kommer bli accepterad fullt ut – för att den per definition är en kraft som provocerar och skapar motstånd.

Och det är just därför vi behövs.

Vad tycker du?

Är det dags att lämna gamla fiendebilder bakom oss – eller fyller de fortfarande en funktion i dagens samhälle?

Dela dina tankar i kommentarsfältet, sprid essän till någon som borde läsa den, och följ mig här på Substack för fler texter om manlighet, kultur och samtidens blinda fläckar.

👉 Prenumerera för att inte missa nästa inlägg.
👉 Dela om du tycker vi behöver fler som vågar stå upp.

Källförteckning:

[^1] https://www.svd.se/a/MnGwom/recension-patronyme-av-vanessa-springora

[^2] Statistiska Centralbyrån. (2024). "Utbildningsnivån i Sverige 2023." SCB.se. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/utbildningsnivaer

[^3] Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. (2024). "Officiell statistik om familjerätt." mfof.se Faktablad, statistik om familjerätt 2024

[^4] Myndigheten för kulturanalys, Jämställd kultur (2020): Kartläggning av könsfördelning och inflytande inom den nordiska kultursektorn mellanarkiv-offentlig.vgregion.se+3kulturanalys.se+3kulturradet.se+3.
• Göteborgs‑Posten refererar rapporten: “År 2019 utgjorde kvinnor 54 % av kulturskaparna i Sverige” kulturradet.se+11gp.se+11socialstyrelsen.se+11.

[^5] Buss, D. M. (2017). The Evolution of Desire: Strategies of Human Mating. Basic Books.

[^6] U.S. Sentencing Commission – Demographic Differences in Federal Sentencing Report 2023: kvinnor fick i genomsnitt 29,2 % kortare fängelsestraff än män, och hade 39,6 % högre sannolikhet att få probation istället för fängelse en.wikipedia.org+7ussc.gov+7reuters.com+7.

[^7] Ekonomifakta. (2023). "Löneskillnader mellan könen minskar bland unga."

https://www.ekonomifakta.se

[^8] Folkhälsomyndigheten. (2024). "Självmord i Sverige – Statistik och analys."

https://www.folkhalsomyndigheten.se

[^9] Ging, D. (2019). "Alphas, Betas, and Incels: Theorizing the Masculinities of the Manosphere." Men and Masculinities, 22(4), 638-657.

[^10] Brase, G. L. (2006). "Cues of Mate Quality: Mechanisms of Mate Selection." Journal of Behavioral Decision Making, 19(5), 439–456.

[^11] Bruch, E. E., & Newman, M. E. J. (2018). "Aspirational Pursuit of Mates in Online Dating Markets." Science Advances, 4(8), eaap9815

[^12] Thunberg, G. (2023). Kommentar om Jordan Peterson på Twitter/X, "Small dick energy", 22 januari 2023.

https://twitter.com/GretaThunberg/status/1617206042844198913

[^13] Dutton, E. (2022). Spiteful Mutants: The Evolutionary Psychology of Social Dysfunction. Washington Summit Publishers.

[^14] Dutton, E., & Woodley of Menie, M. A. (2020). "Pathogens and the Decline of Traditional Values: A Theory of Evolutionary Mismatch." Evolutionary Psychological Science, 6(3), 262–273.

[^15] Thornhill, R., & Gangestad, S. W. (1999). "Facial Attractiveness." Trends in Cognitive Sciences, 3(12), 452–460.

[^16] Arpi, I. (2018). Individens förräderi – En essä om vänsterns svek mot kvinnorna. Timbro.